Märkligaste filmen som kommit på länge
Filmstaden
Regi och manus: Craig Brewer
Foto: Amy Vincent
Musik: Scott Bomar
I rollerna: Samuel L. Jackson, Christina Ricci, Justin Timberlake, S. Epatha Merkerson, John Cothran, Jr, med flera
Faktiskt: en av de märkligare filmer som har fladdrat förbi på repertoaren på bra länge. Ett långt stycke in i filmen tror man faktiskt att man är utsatt för
någon slags parodi, men
eftersom filmen - på ett mycket målmedvetet sätt - bara fort-sätter på samma sätt som den har startat så inrättar man sig efter det - det här är på intet sätt något skämt.
Men kanske har regissören och manusförfattaren Craig Brewer (komplett okänd för mig) haft som ambition att
försöka bildsätta och dramastrukturera ett arketypiskt blues-öde och/eller situation?
I vilket fall som helst inleder den senige gamle blues-
musikern Son House (död
sedan länge) med en definition av vad bluesen kan vara för
något.
Sedan snubblar vi rakt in i en dammig sydstatshåla djupt inne i dystraste och dummaste
Tennessee, där vi först presen-teras för den rätt så impulsivt koleriske Laz (Samuel L.
Jackson), vars fru just håller på att lämna honom. För hans
yngre bror (well, that?s the blues, brother. How low can you get?).
I en annan del av hålan som Gud glömde försöker Ronnie (Justin Timberlake) genom-
föra ett samlag med sin flickvän, den extremt beniga och glåmiga Rae (Christina Ricci). Det går dock inget vidare.
Ronnie lämnar modstulet stan för att ta värvning och Rae faller rakt in i sina dåliga gamla vanor igen; bland annat tycks hon drabbad av en slags
regelbundet återkommande och våldsam form av nymfomani.
Beroende på omständigheter som det är för komplicerat att gå in på här (svartsjuka, drogmissbruk är i alla fall några av dem) hamnar den vid det här laget tämligen blåslagna Rae hemma hos Laz, i hans lämpligt avlägsna stuga.
Han räddar henne till livet och sköter om henne så att hon, långsamt, börjar fungera igen. Men eftersom det också förekommer en oförlöst sydstats-predikant av den mest svavel-osande sorten inom Laz, så bestämmer han sig för att bota Rae från hennes syndfulla sidor.
Detta gör han genom att koppla henne till en lång
kätting. Vilket ger henne ett ganska stort manöverutrymme, men hon kan dock inte lämna gården.
Och så där fortsätter det (även om vi faktiskt redan har nämnt de mest spektakulära inslagen), innan alltsammans slutar med det som rockgruppen Lynyrd Skynyrd i en låttitel kallade för Down South Jukin? och Son House åter igen glider fram i en svartvit gammal filmsekvens och förklarar att "that?s the way it is, that could really be the blues".
Tennessee Williams gotiskt överlastade sydstatsmelo-
dramer (Linje Lusta, Mannen i ormskinnsjackan, Plötsligt, i somras, Glasmenageriet) har
liksom aldrig någon chans gentemot denna upphottade variant, där Christina Ricci agerar dörrmatta till så många hon bara förmår innan Samuel L. Jackson utsätter henne för sin handfast påtagliga form av terapi (samtidigt är Justin Timberlake på väg tillbaka, med huvudvärk, synrubbningar och kräkreflexer).
Det är som sagt var inte ofta man ser den här sortens fil-
miska blandningar av sexual-
fientlig moralmanual och reli-
giöst mumbo jumbo.
Jag säger nu inte direkt att den är bra men den förekommer säkert inte så länge på reper-toaren så, om ni känner för det så - ge den en chans.
Om inte annat så ur rena
rama och strävsamma
kuriositetsaspekten.
Så jobbar vi med nyheter