Öppningsrepliken i August Strindbergs klassiska verk Fröken Julie har inspirerat koreografen Jeanette Langert i skapandet av dansverket Jean.
Utgångspunkten är tre manlig dansare som förhåller sig till karaktären Jean i Strindbergs pjäs där frågor om makt, kön och klass undersöks.
Det handlar med andra ord om manliga roller och kroppar.
Kammarspelet om den unga högadliga Julie och betjänten Jean, och deras förehavanden under en midsommarnatt och morgon är en av Strinbergs mest spelade och tolkade. Så också av koreografen Jeanette Langert som arbetat med Fröken Julie sedan 2007. Först solot Fröken, följt av verket Julie för tre dansare 2010 och nu betjänten Jean, vars mål är att komma upp sig i samhället och där Fröken Julie snabbt blir en del av hans plan. Han manipulerar henne skoningslöst dit han vill, är ömsom snäll och kall. Och när morgonen gryr denna midsommarnatt står Julie ensam kvar med en blodig kniv.
Dansverket Jean förhåller sig förvisso till Strindbergs ursprungliga verk. Men med en mycket fri och mångbottnad tolkning. Här finns varken Grevens stövlar eller handskar. I stället ligger en stor röd pöl i den annars helt vita och ytterst minimalistiska scenografin. En symbol för pjäsens kommande tragiska slut, eller kanske en symbol för Fröken Julie, eller kort och gott kvinnlighet. Verket öppnar som sagts för många tolkningsmodeller. Är de tre dansarna alla del av en och samma karaktär? Eller är de symboler för en sorts manlighet förkroppsligad i Jean? Kanske är de både och?
Kammarspelet Fröken Julie hade ursprungsbeteckning Ett naturalistiskt sorgespel. Och visst. Det är en ganska sorglig och ytterst allvarlig berättelse Langert har skapat med sin säregna och minimalistiska stil. Det verkar helt enkelt inte vara särskilt roligt att vara Jean i denna tolkning.
Jean är lika fångad i sitt kön, sin klass och sexualitet som Julie så ofta framställs i sin förvirring. Maskuliniteten både neurotisk och ödeläggande. Dansarnas rörelsemönster vittnar om perfektion och disciplin, men i denna kontext lika mycket en tvångströja av förväntningar på manlighet och den manliga kroppen. Maskuliniteten som sitter i skrevet, i bröstandet, i benen, men här möter alfahannen motstånd i form av objektifiering och undergivenhet. Ibland skymtar även en viss skörhet fram. Det är skulpturalt, stiliserat och ytterst stringent när Jeanette Langert avkläder maskulinitetens alla ansikten.
Det finns bara en sak som saknas. Glädjen.