Vi spelar en polis i 40-talets Los Angeles. En autentisk spelvärld som tillhör de mest magnifika som någonsin har skapats. Allt är uppbyggt med en påkostad känsla för detaljer. Kläderna, bilarna, musiken, replikerna och det vardagliga livet i en korrupt stad av lycksökare. Allt finns där.
En ännu större bedrift är ansiktsanimationerna. Med hjälp av tekniken Motionscan som spelar in skådespelarnas ansikten med 32 kameror får vi en realism som tidigare aldrig upplevts i det här mediet. Denna teknik används i de otaliga polisförhören där det gäller att läsa minspel och kroppsspråk. Tack vare Motionscan går det att genomskåda lögner utan att det blir alltför övertydligt.
Förhören är egentligen väldigt enkelt uppbyggda. Du väljer en fråga från en lista. Lyssnar på svaret, studerar personen du pratar med och väljer sedan om du tror att personen talar sanning, ger ett tvivelaktigt svar eller ljuger. Lögner måste bevisas och det görs i sin tur genom insamlande ledtrådar som hittats på brottsplatsen eller i andra förhör. Allt som har betydelse för fallet nedtecknas automatiskt i en smart anteckningsbok.
Förutom förhör och brottsplatsundersökningar, som upptar en klar majoritet av spelet, finns det också en del actionsekvenser. Tyvärr är kontrollen väldigt osmidig och det är väldigt styrt vad som kan hända. Att det lagts in en funktion för att hoppa över actionsekvenserna säger en hel del.
Mina två största klagomål på L.A. Noire är först och främst att det är väldigt styrt. Du följer i stort sett bara en förutbestämd rutt spelet igenom. Det andra är att jag helt enkelt inte tycker det är så roligt att spela. Jag blir lite mätt efter tio brottsfall och hade gillat det bättre som ett kortare spel med mer fokuserad handling. Trots klagomålen är L.A. Noire lätt värt sitt pris för den fantastiska inramningen, animationerna och skådespelarna.