Markus Wargh är en rasande duktig organist och improvisatör, i dag visade han att han kan konsten att instrumentera och arrangera för orgel. Han framförde själv ett eget arrangemang på Sibelius Finlandia, som jag imponerades mycket av. Det var driv och tryck, något som man oftast tappar vid omarrangering. Med lite få justeringar av en del crescendoförlopp, skulle detta arr vara moget och värdigt en inspelning. Av hans orgelackompanjemang gillade jag hör och häpna bäst när han satt vid kororgeln, där blandade sig sång och orgel bäst, i synnerhet den franska repertoaren.
Mest fransk musik stod Elisabet Berg för som är tillbaka på scenen efter en tids uppehåll. Och hon gör det med den äran. Den delikata och eleganta, men svårsjungna musiken framförde hon med lätthet, finess och med ett närvarande uttryck. Sedan bistod Lisa Brusewitz några av sångerna med härliga harpotoner, vilket förskönade klangen ännu mer.
Jorma Hynninen är en legend och nestor från Finland och gav oss ett knippe sångpärlor från Sibelius. Den mannen vet vad han gör, varenda fras är noggrant utarbetad. Dock gillade jag hans Verdi-aria bäst, Alzati Eri Tu. Där klingade hans höjdtoner som allra bäst.
Lunds studentsångare visade att de är så mycket mer än bara vårsånger. Med en mjuk, tät och homogen klang framförde de under Johannes Nebels varsamma ledning nyare manskörsmusik, bland annat Lux aurumque av E. Whitacre, ett vackert stycke. I Landkjending av E. Grieg tog kören fram sina fulla röstresurser och slutackordet med nästintill full orgel ar bland det maffigaste jag har hört någonsin. Bara det var värt besöket.
Men idag kom jag på mig själv att jag satt och lyssnade på ett tekniskt vis; "Jaha, den där insatsen var inte helt exakt", "den där höjdtonen var inte vacker", "de där kromatiska tonerna var inte helt rena". Detta trots att jag inte ville, jag ville lyssna på helheten och känna atmosfären. Varför blev det så? Här tror jag att jag kommer in på något väsentligt, nämligen: Om man verkligen vill säga något med sitt musicerande, måste man också hjälpa lyssnaren och visa på vad det är man vill säga. Vad handlade de sångerna, skulle jag känna hopp, längtan, förtvivlan? Ansiktsuttrycken hjälper en del men inte tillräckligt. Jag blev lämnad till mig själv, och själv hamnade jag på teknikalitetens väg.