Maximalt äventyrlig eskapism med Indiana Jones

Har man saknat och möjligen till och med känt ett visst melankoliskt sug efter ett riktigt gammaldags - dundrande, sprakande och även smällande - matinéäventyr, så kommer här den fjärde Indiana Jones-filmen (efter 18 år!) och fyller med ens igen det vakuumhålet. Indiana Jones och kristalldödskallens rike (medges: lätt kryckig titel, i och för sig) är det där relativt rara numera: en film som - faktiskt - lyckas vara oavbrutet (och meningsfullt) underhållande. I två timmar och tre minuter. Rakt över. Maximalt energisk och spännande. Det är bara att koppla bort allt annat och ge sig hän. Besviken lär man absolut inte bli. Harrison Ford är 65 år numera men hänger med fint i de fysiska sammanhangen, även om han säkert självklart har en stunt-double i de mera utmattningskrävande scenerna. Men Indy har fortfarande den bredbrättade hatten på plats (mestadels), biter fortfarande av replikerna (närhelst det behövs) och balanserar ledigt på roterande klippblock, rasar ned i oväntade håligheter och - har kvar sin starka antipati gentemot ormar. Egentligen är han ju arkeolog. Och lärare. - Delvis, som han sammanbitet säger. I de tre föregående filmerna (gigantiska framgångar under 80-talet och några av de allra mest sedda filmerna - någonsin) rushade intrigerna fram under 30-talet. Den här gången har vi accelererat tidsmässigt fram till 1957. Det kalla kriget är som allra mest frysdiskfrostigt. Inte minst i Nevadaöknens atombombsexperiment. Där stöter Indy först ihop med ett antal fyrkantiga ryssar, anförda av den grymma Irina Spalko (en med stålgrå frisyr försedd Cate Blanchett; den tjusigaste kliché i ryssbranschen som troligen skådats sedan Lotte Lenya spelade den med en stilett i ena skon försedda Rosa Klebb i James Bond-rullen Agent 007 ser rött - och det var ju 1964 det) och sedan omlokaliserar sig allesammans till Peru. Där den häftigt åtrådda och mycket speciella kristalldödskallen ska finnas. Ett antal riktigt spektakulära actionsekvenser; det där gammaldags kuliga greppet med att rita ut på en karta den väg där Indy drar fram (ett kärt gammalt matinégrepp, om något) samt det där extra som innebär att alla ser ut att ha det hur skojigt som helst. Det är saker som räknas. Plus att Indy får en son också, i form av den kaxige ynglingen Mutt (Shia LaBeouf), återförenas med sina käresta (Karen Allen) från den första filmen och i slutet dyker det till och med upp några aliens. Som ser ut som ondskefulla bröder till good ol’ "Call Home" E.T. Begär man något mera än så här inom den cinematiska äventyrsbranschen - så får man i så fall vända sig någon helt annanstans. Det här är mycket kvalitativt, mycket underhållande, mycket durkdrivet. Och VÄLDIGT MYCKET MAXIMALT!

Maximalt äventyrlig eskapism med Indiana Jones

I ett enda ord sagt, summerat och konstaterat: Excellent! Det tycker Kurirens Rolf Nilsén om nya Indiana Jones-filmen och ger den fyra Kurirhästar.Klicka på artikeln och kolla in filmtrailern!