Med blick för livet omkring sig

1935 kom hon som nyexaminerad lärarinna till Fredrika. Det första mötet med den nya arbetsplatsen blev en oerhörd besvikelse: ett skolhus som var i stort behov av upprustning. Men full av energi fräschade hon med egna händer upp både skolsal och bostad. När det inte gick att få skolstyrelsen med på att skaffa ny utrustning till skolan ordnade hon med hjälp av barnen små tillställningar. De uppträdde med teater och sång och för pengarna som de fick in köptes ny svart tavla, jordglob, gymnastikredskap - till och med en orgel. Men snart upptäckte Berta Hansson också charmen i sitt skolhus, lusten att uttrycka i bild vad hon såg och upplevde väcktes till liv. Framför allt var det barnen som fängslade henne och som hon avbildade i teckningar och akvareller. Rast med skissblocket
Medan hon ägnar sig åt dagens lektioner präntar hon in sina ungar i minnet och skyndar sig sedan att måla bilder av dem när arbetsdagen är över. Ibland springer hon omkring på tiominutersrasterna med skissblocket mellan skolsalens fönster och försöker att med små streck fånga in barnen ute i skolgården i deras lekar och rörelser. På fritiden sätter hon målarskrinet på pakethållaren och cyklar ut i landskapet. "Jag är lärarinnan som fritidsmålar, hobbymålar, söndagsmålar eller vad det kan heta", skriver hon i dagboken. Så en dag kom författarinnan Elsa Björkman-Goldschmidt till byn för att föreläsa om Elsa Brändström. När hon for tillbaka till Stockholm tog hon med sig en bunt av Berta Hanssons dukar för att visa några vänner. Deras sammanträffande blev upphovet till Berta Hanssons debututställning på Färg och Form i Stockholm 1943. "Kapitlet om barn i svensk konst har här fått ett nytt och särpräglat blad, fyllt av osminkat sanningssökande och varm inlevelse", hette det i en recension. Många år senare (1979) skulle hon samla dagboksblad, teckningar och akvareller från tiden i lappmarksskolan till en bok med titeln Mina ungar. Dagbok från en byskola. 100-årsjubileum
Två år efter debuten lämnade hon lärartjänsten i Fredrika, for hem till Hammerdal och flyttade småningom ned till Stockholm för att där bli konstnär på heltid. 2010 skulle Berta Hansson ha fyllt 100 år. I den retrospektiva utställningen som Konstakademien i Stockholm visar fram till den 14 februari är det en mångsidig konstnär som framträder. I hennes ateljé kom oljor, akvareller, teckningar, grafik, textilier och skulptur att samsas. Ett växelbruk som var nödvändigt. När hon kört fast i ett material eller i en motivkrets hämtade hon mod på annat håll. I samband med utställlningen på Konstakademien har hon ägnats en överdådigt rikt illustrerad bok, skriven av Gunilla Carlstedt och Christian Åkerlund (Almlöfs förlag). Berta Hansson var inte religiös i vanlig, kyrklig mening, men barndomens bilder med bibliska motiv följde henne livet igenom. Färgstarka, detaljrika koppartryck som hon kom att göra mycket personliga tolkningar av i bland annat textila material, vävar och applikationer. I den fem gånger tre meter stora Livets träd, som i vanliga fall hänger i Hammerdals kyrka, gestaltas olika berättelser ur Bibeln, Arbetet med att komponera, klippa och tråckla applikationerna pågick under sex år. Reste till Afrika
En outsinlig inspirationskälla för Berta Hansson blev den 18 månader långa vistelsen i Afrika i början av 1950-talet. "När Vera Nilsson kan kännas exotisk i sin hyllning av négritude sätter sig Berta Hansson på huk i dammet bland hungriga och vilsna människor och blir en av dom", skriver Olle Granath om hennes bilder i ett förord till boken. Signifikativt tog hon till sig det hälsningsord, "kwasiway" som hon lärde sig av afrikanerna och som betyder "jag har sett dig". När Berta Hansson på 1960-talet återkommer till barnen som motiv är det de utsatta barnen i en högteknokratisk tid som hon ägnar sig åt. Måleriet kunde för henne aldrig bli en estetisk handling, deklarerade hon. Händer och ansikten
Men hon kom aldrig att släppa landskapet kring Hammerdal i sin konst och hon skildrade också de gamla som bodde där. Främst slitna människor som hade ett hårt liv bakom sig; händerna blev i hennes bilder lika uttrycksfulla som ansiktet och hade mycket att berätta om en människas villkor. Under sina sista år försämrades Berta Hanssons syn och när hon inte längre kunde urskilja färger arbetade hon med det svarta och det vita. En ny bildvärld uppenbarades för henne, fåglarna. Hon stod på dagen mycket nära sitt staffli och målade med fingertopparna. "De kom flygande på natten och landade på min duk. Inga ornitologiskt bestämda fåglar - bara sinnebilder för fåglar".

Med blick för livet omkring sig

Visserligen hade Berta Hansson tecknat fjällkor hemma på föräldragården i Hammerdal, Jämtland, men det var i den västerbottniska lappmarken som konsten fick en avgörande betydelse för henne.