Med ett språk som ska brukas

Dikten säger att skulpturen och platsen ska brukas för att kunna bevaras, att beskriva platsen räcker inte för att bevara den. Problemet är att det finns massor med sätt att bete sig på torget eller agoran, vårt demokratiska öppna rum, som inte är ansedda korrekta. Men dessa talar vi helst inte om. Hallström gör det: "/.../Skulpturer som det inte ska gå att bryta av något från,/ vässa något emot, inte gå att måla något på, pissa på,/ fräta bort delar av. Som det inte ska gå att bygga in/ något i, välta, bära med sig, rulla undan, låna, dela/ upp, spela på, ha sex med, under, i, genom eller mot./.../" Jag läser Torg, korg, eko som en undersökning och gestaltning av vad ett mindre samhälle kan rymma för gemenskaper och hur samma kollektiv måste låta individerna söka sina utrymningsvägar. Titelorden är vackert sammanflätade; torget som den öppna platsen, som samtidigt är en samlande korg och kärl som föder sina medborgare. Och så ekot som språkets väg, där vad som är möjligt att tänka och känna är beroende av vilka material språket får ta spjärn mot. Jag gillar särskilt när Hallström staplar substantiv och låter dem förmedla en stämning: "/.../En utsnidad låda att lägga sig i/ Saliv, syre, klister. Nojornas material./.../" Så tycks också substantiven, tingen, vara hotande för individen och ordningen. Som det heter i en tidig dikt i boken som uppfordrande bryter av i tilltal: "/.../Var är hallonen/.../" Det hotande för samhället är här inte lika mycket en kniv i en dikt som "hallonen" i en annan, och hotet gestaltas genom hur Hallström använder orden, med den spänning och anslag som dikten bygger upp. Ett hallon i närheten av en skulptur eller en stadsplanerad ordning kan lätt förvandlas till en kladdig sötma, och vara "förbjuden frukt". Kniven är mer ett redskap, som kan fällas ut och in i väntan på användning. Men att "hallonen" är hotande för det samhälle som skrivs fram gör också att dikten aldrig blir riktigt blodfyllt farlig. Det finns något kvävande rättrådigt i det här kollektivet som måste sprängas. Men det görs alltså inte med ett terroristiskt uppror, utan en infiltrerande poetisk snällhet som erbjuds människors medvetande. Språket ska precis som skulpturen brukas, och det ska brukas av alla, inte bara av vissa utnämnda. Så tänker jag att Hallström skriver en dikt som vill vara i en gemenskap där poesin studsar, reflekteras och blir möjlig för nästa att ta vid och föra vidare.

Med ett språk som ska brukas

Det börjar med en skulptur, i det offentliga rummet ännu inte befolkat av reklamskulpturer.