Med fullständigt ren ton

Fara vill är en titel som säger rätt bra vad boken handlar om. I korta, lakoniska texter, osentimentala, komplicerade i sin enkelhet, får vi utsagor om en ung människas tankar, om vilsenhet och ensamhet. Klara texter med ett
ibland förvirrande innehåll. Läser man boken rakt igenom - det går ganska fort - kan man mitt i de lättsamma, ibland humoristiska reflektionerna om Röde baronen, kärlekens måttsystem eller oförrätter i alla nära relationer, ana en bild av författaren. Vissa fakta, som kan tolkas biografiskt, slinker
ibland igenom som att mamma är länstäckande psykolog och "Mamma vet många saker, men hon vet inte allt. Jag har lärt mig prata i telefon på ett sånt vis att det inte hörs när jag börjar gråta." Mycket handlar det om hur det känns att vara ung, ha flyttat från sina föräldrar och sin hemstad och inte riktigt veta hur fortsättningen av livet ska bli. Fara vill är Elin Ruuths debutbok och hon är en av få utvalda som debuterar under våren. Född i Luleå 1986 och boende i Malmö när hon skrev boken. Hon skrev också manus till Lule Stassteaters förra sommarteater Nyckelknipan. Nu går hon en utbildning på Dramatiska institutet i Stockholm. Som en kommentar till nutida poesi, eller kanske till att blotta sig för mycket, skriver hon: "När man måste säga någonting som man inte kan säga är det bäst att tala otydligt och mycket snabbt. Samma sak gäller i text, man tar bort skiljetecknen och hoppas att ingen märker att det ligger en sprucken, gul njure mellan raderna och läcker, stilla strilande, sina toxiner över hela framtiden." För även om namnet Elin Ruuth dyker upp ibland i texterna får man vara uppmärksam för att hitta henne själv bland orden. Allt handlar förstås om henne men skrivet av en som är rädd för att blotta sig, rädd för att vara patetisk och rädd för att skriva konventionellt. Som när hon skriver "I teorin är Elin Ruuth lika medioker och banal som vem som helst. Som Henry Mancini. Den enda skillnaden mellan Elin Ruuth och Henry Mancini ligger i självkontrollen, att jag håller min skamliga slätstrukenhet i strypkoppel medan Henry låter sin löpa fritt." Det här är poesi, med den frihet som ryms i den genren och jag är glad att det är poesi skriven med fullständiga meningar och rak högerkant. För Elin Ruuth har en fullständigt ren ton i sitt skrivande, en ton som får alla de cirka 100 texterna att hänga ihop och bli ett vackert lapptäcke.