Kulturhuvudstadsåret Umeå 2014 är inte helt okontroversiellt. De lokala kulturutövarna har känt sig överkörda. De blev så att säga inte uppbjudna till dans när beslutet togs.
Odemokratiskt. Dyrt. Och så kritiken mot det snart färdigställda kulturhuset Väven, där hotell och konferensverksamhet ligger i samma byggnad som stadsbibliotek, nya kvinnohistoriska museet och annan kultur. Verksamheter som ska verka i symbios och mött många invändningar. Och när staden försökte få med det lokala musiklivet på båten i sista timmen var tidigare RefusedmedlemmenDennisLyxén ganska sval.
Och visst. Med ett kulturhuvudstadsår som bygger på de åtta samiska årstiderna kan jag förstå min unga bordgrannes förvirring. Hon känner inte igen sig i varken upplägg eller innehåll denna invigningshelg. Född och uppvuxen i Umeå söker hon försörja sig på sin musik men för att få ihop till brödet jobbar hon i hemtjänsten. Hon saknar helt enkelt något kännetecken från det lokala kulturlivet. Stadens uttryck. Det vanligt ovanliga.
Om det kommer att ske framöver vet hon inte. Kanske.
Oberoende hoppas jag dock att även de värsta kritikerna hittat någon ljudglimt när kulturhuvudstadsåret Umeå 2014 kommer att summeras vid årets slut, men då bör nog arrangörerna inte bara räcka ut en hand utan två. Så stor verkar klyftan vara just nu, vilket är synd.
Jag menar hur ofta riktas Europas blickar mot norr och då längre än vår huvudstad.
Eller som så vackert uttrycktes vid invigningsceremonin Burning Snow:
"Din utandning är min inandning. Osynliga trådar som förenar allt som lever"
Symboler för försoning. Det vore underbart att se.