Pratar man moderna arketyper, sÀrskilt inom populÀrkulturen, sÄ Àr de olyckliga tonÄren definitivt en sÄdan. Jag tÀnker pÄ Morrisseys lÄttexter, Fucking à mÄl, serietecknare som Daniel Clowes och Daniel Ahlgren, J.D. Salingers RÀddaren i nöden. Vissa inslag Àr givna. DÀr finns alltid en tydlig, ungdomlig heroism, och en grundregel: den som inte skiljer ut sig frÄn mÀngden och protesterar mot omgivningens konformism - den har förlorat. Senare kompliceras saker. Vuxenheten har en tendens att grumla idealen. Föresatserna kan visa sig vara spröda. Men revanschbegÀret Àr ÀndÄ inte att underskatta som drivkraft. I Spegelsken, ett samarbete mellan poeten Cecilia Hansson och illustratören Dennis Eriksson, bÄda uppvÀxta i LuleÄ, Àr huvudpersonen just ett sÄdant annorlunda barn, i opposition mot det mesta. NÄgon som tvingas kriga mot en mur av oförstÄelse. Det Àr vÄr, förvÀntan, inom kort slutar nian: "Alla knopparna ska brista upp i grönt, jag ska vara sÄ lycklig." I korta sentenser fÄngas en tonÄrsflickas utblickar, missöden, förhoppningar. Hon köper secondhandklÀder som hon mödosamt syr om, samlar "stÄlverksslagg och stenar" i vÀskan och föraktar de solariebrÀnda och översminkade jÀmnÄriga. Tycks befinna sig i en odefinierad förtvivlan. Och staden Àr ett trÀsk att sjunka i. Dennis Erikssons bilder Àr kongeniala med texten. Han har en mÀrkvÀrdig blick för detaljer: hur man hÄller en basketboll under armen, ett par gympaskors tjocka plösar, en NO-lÀrares fula pullover. Man tror helt enkelt pÄ det han tecknar. Cecilia Hanssons tvÄ tidigare böcker - diktsamlingarna Revbensdagar, morgnar och TÀnj min hud, en förvandling - uppehöll sig mycket vid kroppen, dess köttslighet, Ànda inpÄ hinnorna och vÀtskorna. SÄ ocksÄ med den lyriska berÀttelsen i Spegelsken. De Äterkommande vÀxtmetaforerna - knoppar och snart utslagna trÀd - Àr inte godtyckliga. Huvudpersonen Àr sen i utvecklingen och svÀvar fritt mellan barn och kvinna: "Jag behöver ingen behÄ, min kropp vÀxer bara pÄ lÀngden." NÄgot ljus i detta Gehenna? Jo, en förÀlskelse i en flicka pÄ skolan, vars skönhet pÄ nÄgot sÀtt Àr pÄ ett högre plan, dold för den tröga massan. Hennes hÄr Àr "sjÀlvlockigt och alltid nytvÀttat", och "aldrig att hon skulle klippa lugg eller ta pÄ sig pasteller bara för att det Àr mode." Hon bjuder över, liksom flickan i boken. Men naturligtvis Àr det en ocean emellan dem. De nÄr inte fram till varandra. Kanske Àr hon ÀndÄ en föraning om vuxenlivets mindre statiska gemenskaper, dÀr man inte lika ofta tvingas ge upp sig sjÀlv för att kunna ingÄ. Det förlÀnar ett öppnande strÄk Ät berÀttelsen. LÀngst bak i boken Àr bokens upphovsmÀn portrÀtterade, pÄ ett fotografi av mÀsterfotografen Hans Gedda. Snygga, vÀlklÀdda och framgÄngsrika ser de inte direkt ut att lÀngta tillbaka till de uppvÀxtÄr som en gÄng hyst dem.
