Medryckande Moosters

Det känns riktigt, riktigt skönt att ha tagit sig igenom sur-februari och även om mars inleddes med ett ymnigt snöfall (är det något slags mode att när det någon enstaka gång snöar så ska det ske under en helg, man bara stillsamt undrar?) så piggnade man i alla fall till riktigt rejält på kvällen. När man fick gå på Kulturens Hus och låta sig motståndslöst slitas med av den gradvis allt mera kraft- och hotfullt insisterande och redan från scratch mycket medryckande rock & blues-musik, som gruppen The Moosters befann sig där och lirade (Luleås reggaeband Treklang stod också på programmet men nu blev det så att jag koncentrerade mig på The Moosters. Enbart). The Moosters var ju, tvärs genom sina två set faktiskt, hur grundligt och efTertryckligt kul som helst. Att ljudbilden/mixen knappast kan beskyllas för att ha varit den bästa fick man försöka ha överseende med. Och istället koncentrera sig på hur kul den här musiken var. Och hur likaledes mycket kul som de fyra musikerna på scenen så uppenbarligen hade det. Sångaren och munspelaren Dave Nerge, en väldig man; klädd i omsorgsfullt svart och med massor av närvaro, karisma och utstrålning, både dominerade och ägde hela scenen Dansgolvet framför scenen fylldes genast när Nerge höjde armarna och vevade i gång publiken (som onekligen och ljudligt uppskattade det som erbjöds dem). Dave Nerge kommer ursprungligen från Chicago, men har funnits i Sverige sedan 70-talet och är känd från bland annat gruppen Dave and The Mistakes och från reklamsammanhang i TV. Nu stod han i spetsen för det här attackerande bandet, som hunnit med ett antal klubbturnéer i USA men befinner sig i inledningsfasen av sin egentliga etablering i Sverige, och bröt fram stadiga låtar med titlar som The Girl?s Got A Hold On Me, True Survivors och What Goes Up Comes Down. Det påminde en hel del om gamla Graham Parker and The Rumours, men i attityden fanns det också plats för boogie-inlägg med samma estetik som ZZ Top och The Moosters speciella kärlek till sin musik av plats för både rock och blues, samt i andra setet en del närmast fusionbetonade arbeten också. I bandet ingick också veteraner som gitarristen Kjell Segebrant, som har jobbat just med ovan nämnde Graham Parker, trummisen Pelle Alsing, som har spelat med de flesta alltseda n 80-talet och den stadige och med respektingivande skägg försedde basisten Hans "Kapten" Derestam, känd för alla som någon gång besökt gamla legendariska Stadspuben som en av de mera markanta medlemmarna i gruppen Bluesbag (som spelade där så ofta att de i princip kunde få sin post eftersänd dit). Som en tribut till det stället och säkert också som en vänlig gest till Luleå ståtade Derestam för kvällen med en keps med just Stadspuben i emblemet. Med reservationer för ljudbilden, som sagt, vill jag ändå absolut hävda att det här både var musik som man blev riktigt glad över att få höra och lika glad åt att få se live. En pigg kickstart på månaden Mars, kan man alltså säga. Och någonstans där inte allt för långt borta kan man nu även ana detta efterlängtade något som brukar kallas för vår ...

Medryckande Moosters

The Moosters intog musikscenen på Kulturens hus i lördags. och det var en pigg start på månaden mars skriver Kurirens Rolf Nilsén.