Skillnaden mellan presentation och representation. När jag följer diskussionen om svensk dagspress - det som ofta kallas papperstidningar i ett försök att ställa sig inne i framtiden och se bakåt - just då kommer jag att tänka på de två orden. Allra helst i diskussionen om kultursidorna, befinner de sig i förfall eller i utveckling?
De två beteckningarna, presentation och representation, är hämtade från en engelsk författare John Berger som på 1970-talet bosatte sig i bondbyn Quincy i provinsen Haute-Savoie. Han skrev boken Pig Earth 1979 och såg skillnaden mellan modern stadskultur och det gamla bondesamhället. En av hans iakttagelser handlade om att förställning inte stod högt i kurs bland bönderna, nej bönderna förställda sig inte, de spelade inga roller som stadsfolk gör. Det representativa är företeelser som inte kan närvara i bondens kultur, allt som är främmande, som rikedom, opera, fint folk, middagsetikett. Det presentativa är det som närvarar, den vardagliga existensen, kor, skörd, gödsel och drängar. Byalivet är en bild av sig själv.
Tidningen har alltid eftersträvat kombinationen, både presentation och representation. Den har alltid spelat sin roll dubbelt. Därför har tidningen kombinerat högt och lågt, enkelt och komplicerat, världen som spegel och världen som bild. Redan för hundrafemtio år sedan samsades politisk ambition, följetonger, katastrofer, kungabesök, krig, självmord och bortsprungna kattor.
Lite förenklat kan man säga att tanke, analys, kulturdiskussion tillhör representationen, de områden där man tar på sig en roll och spelar den. Katten och slutspelsresultaten tillhör presentationen, den återberättade vardagen. Idag premieras presentationen i form av klickjakt, lättsmält, kortmallat, nöjesrapporter istf kulturanalys och fnissig tvåminutersteve istället för rejäla utrikesreportage.
Det är min uppfattning, den visar en dyster framtid, och nätet verkar enbart vara kommunikation för likasinnade. Dock finns det motståndsfickor, den här kultursidan exempelvis. Tyvärr finns också kultursidor som omvandlats till just dessa presentativa lightvarianter av det som alla redan känner till, ytnöje, evenemangskultur och kladdiga kändisporträtt. Det presentativa tramsets vardag. Och i tevemedia är det regel.
Sålänge tanken har en plats på kultursidan förtjänar sidan sitt namn och tidningen förtjänar sitt liv. Den orkar då också kombinera det som alltid varit tidningens själ, att vara den historiens sekundvisare som inte väljer mellan notisen och essän. Utan glatt låter publicera båda.