Lule Stassteater fortsätter missionen att bjuda länets yngre publik på teater med ett budskap när årets sommarteater ”Min pappa, Bianca & jag” nu kommit till Luleå och Stadsparken.
Denna gång en berättelse om en pojke som lever i en familj där fadern inte mår bra. Pappa sover. Mamma jobbar. Och faderns tillstånd får man inte tala om utanför hemmets väggar. En familjehemlighet som är en tung börda för pojken. Frukostsmörgåsen intas i ensamhet. Här finns ingen vuxen som kan fixa fiskespön, istället är det pojkens ansvar att se till sin pappa. Fadern kan nämligen bli högljudd och störa grannarna. Skräcken är att polisen ska komma, igen.
En föreställning om barns medberoende när en förälder inte orkar med livet men också en berättelse om vad som är ”normalt” och acceptabelt. Visst, pojkens pappa är för frånvarande, men härligt närvarande när han är glad, till skillnad från pojkens kamrat Biancas föräldrar som nästan alltid har något annat att göra än att leka och ha roligt. Om inte annat, tittar de i sina telefoner.
Regissören Mirja Burlin har däremot inte skapat en nattsvart historia. Tvärtom, finns mycket humor och närmast överspel som dock roar de yngre. Skratt och allvar i hyfsad balans, men kanske framför allt ges barnen ut möjlig utväg. Pojken säger nämligen ifrån till slut och då kan pappan äntligen ta sitt ansvar.