Mest personligt. Minnesbilder, dagboksblad, porträtt och andra texter.Mest personligt är samlade minnen, noveller, tidningsskriverier och till och med dikter av Sven Delblanc. En god utgivning av sådant som göms och glöms i läggen. Delblancsällskapet är ett ovanligt nyttigt litterärt sällskap, tidigare Delblancvolymer har handlat om kritik, Strindberg och debatt.
Man läser och tänker, denna barocka ymnighet, denna bondestudentens omättliga aptit på liv och kultur, på mat, historia, ishockey och litterär kanon. Han skriver om slakt, om syltor och stekar och är som ett matstilleben från 1600, full av sinnlig lust. Han skriver om Stiernhielm och är som den lärde professorn och den motsägande studenten.
Han skriver vänporträtt och tre rader kan lysa mer än bibliotek av sorgekväden. Som när han hyllar den mångbegåvade Moltas Eriksson, "med alla sina talanger var han som en brokig paradisfågel bland Uppsalas specialiserade sparvar, talanger som aldrig helt fick möjlighet att blomma". Lysande liknelse, de små akademiska specialistsparvarna som endast kan överleva på mycket speciella sorters frön, vid sidan av en prunkande paradisfågel.
Med en mening karaktäriserar han nittiotalets uppfinning nöje-kultur: "Wittgenstein under strecket, Carola över strecket. Jag säger mig att läsare som brunstar efter Wittgenstein inte är lika tända på Carola. Och vice versa". Det säger han helt tätt intill döden, som slagit klorna i honom året dessförinnan, 1990. Han skriver mycket, och klokt om denna nya bekantskap, sista boken blev postum och hette Agnar.
Överallt skriver han, i DN, i Arbetarbladet, på konstiga ställen som Gastronomisk kalender, Expressen mest på slutet. En vanlig recension, som vanligtvis åldras som blomman för dagen, är ännu helt frisk och fruktsam. Det är ovanligt, och handlar naturligtvis om begåvning. Frågorna var dagsaktuella och därför nu historiska, anslaget helt nytt. Och språket är rikt, sammansatt, roligt, grymt och färgglatt.
Några överraskningar, det där med hockeyintresset hade jag glömt, en del av novellerna likaså. De efterföljande textkommentarerna är alldeles lagom, exakta, orienterande och korta. Tänk om han fått leva till Birgittajubileet, denna uppvisning i officiell tanketomhet. Och fått konstatera det verkligt väsentliga, som han förstod redan 1973: "Hon var en stor politiker som i brist på annat blev helgon".
Ja, tänk om.