Mer nostalgi än spelglädje

Jag tillhörde aldrig skolan som hyllade Super Smash Bros och dess uppföljare. I min mening har Marios partyfighter, alltid varit för stökig för sitt eget bästa. Nu är den tredje installationen av spelet här, och visst känns det bekant. Lite väl bekant. Att spela Super Smash Bros. Brawl är en tämligen kluven upplevelse. Det är svårt att inte älska alla de häftiga karaktärer som Nintendo radar upp, samtidigt som det å andra sidan är lätt att ogilla det oprecisa upplägg som spelet dras med. Striderna är fortfarande lika grötiga som i dess föregångare, och mycket kretsar kring rent flax (läs: flyt). Sina speltekniska missar till trots, briljerar ändå Brawl med sin retrocharm. Här finns en uppsjö klassiska låtar och föremål som träffar en rakt i 8- och 16-bits-hjärtat. Själv är jag ruskigt imponerad av det faktum att Kid Icarus-Pit, äntligen får vara med på ett hörn, samt att Konami valt att låna ut sin mästerspion Solid Snake. Att det sedan är sjukt roligt att samla alla troféer gör ju inte saken sämre. Det skulle aldrig falla mig in att placera Super Smash Bros. Brawl i facket för riktigt bra spel. För så bra är det helt enkelt inte. Däremot törs jag dock påstå att alla som vuxit upp spelandes Mario eller dylikt, kommer att finna en hel del behållning i denna bråkfest. Viva la Nostalgia!
Spela också: Mario Kart Wii (Wii)