Konstbiennalerna börjar dugga tätt. En av de största i Sverige är den i Göteborg. Kurator för årets upplaga är Sara Arrhenius, som är skeptisk till fenomenet.<br>Hennes motdrag har varit att minska omfånget på utställningen och ge varje konstnär mer plats.<br> ? Varenda land, region och stad ska ha en biennal. Man kan ifrågasätta den explosionen. Jag frågade mig själv vad man gör med en biennal när de finns överallt. Göteborg blir ju aldrig Venedig, då är det bättre att hitta sitt eget sätt att arbeta.<br>Lösningen för Sara Arrhenius blev att kliva ifrån den gängse biennaltraditionen och välja bort den vanliga utställningsformen med en bred grupp av konstnärer och synliga manifestationer. I stället har hon valt ut ett tiotal konstnärer som fått chansen att arbeta med nya verk eller utveckla befintliga idéer.<br>Lämnade jobbet<br> ? På det här sättet får konstnärerna möjlighet att producera nya verk, vilket de flesta har gjort. Nu kan vi visa flera verk av varje konstnär och försöka skapa ett möte. Det har funnits en diskussion med konstnärerna under hela arbetsprocessen.<br>Sara Arrhenius lämnade nyligen jobbet som chef för det internationella konstnärsprogrammet Iaspis och är nytillträdd chef för Bonniers konsthall. Tidigare har hon arbetat som konstkritiker. Hon ser kuratorrollen som ytterligare ett sätt att arbeta med konst.<br> ? Jag tror att det finns något bra i att gå från ett sätt att arbeta till ett annat. Att kunna gå från att skriva om något till att gestalta en utställning. Det finns många beröringspunkter.<br>Konsthallen kommer att öppna i september nästa år och sin uppgift som chef tycker hon handlar om att skapa bra mötesplatser för att visa och förstå konst.<br>Annorlunda arbete<br> ? Det handlar ju skrivandet också om. Jag tycker att de här rollerna på många sätt går i varandra. Rent praktiskt ser arbetet med att bygga upp en konstinstitution förstås annorlunda ut.<br>Att starta en konsthall i Stockholm, där det finns förhållandevis många institutioner som sysslar med konst, har varit speciellt. Det har tvingat fram en diskussion om vilken roll konsthallen ska spela.<br> ? Vi utgår från Maria Bonnier Dahlins stiftelse för unga konstnärer och kommer att bygga vidare på den traditionen med plats för experiment och nya former.<br>Stark roll<br>Stiftelsen har byggt upp en samling med ung, svensk samtidskonst och konsthallen kommer också att rymma en gästateljé.<br>En utgångspunkt som Sara Arrhenius flera gånger återvänt till i sitt arbete, är den dokumentära bilden och dess starka roll i samhället i dag. Allt från dokusåpor till nyhetsbilder har fått en oerhörd betydelse, menar hon. Det har också fått bli ett slags tema för biennalen.<br> ? Det syns även i konsten och jag undrar varför vi är så fascinerade av allt som ska vara dokumentärt, vad händer med oss när vi omges av de här bilderna?<br>Mycket video och film<br>Men utställningen kommer inte att bestå av dokumentära bilder, det handlar snarare om vårt förhållningssätt till dem.<br>Det kommer att bli mycket video och film, men snarare iscensättningar, rollspel och en skapad verklighet än dokumentära skildringar.<br> ? Det handlar om väldigt olika uttryck och konstnärskap. Det är en utställning som tar lite tid så jag hoppas att besökarna vill ta sig tid. Men det direkta och roliga finns också med. Bland annat Gabriel Lesters barnbok i megaformat, både stark och visuell.<br>
