En promenad genom stan. Himlen som ett vitt ark. Den grå asfalten som blyerts, och i sprickorna letar sig grönt gräs upp. Den här tiden på året innebär en slags tryckande känsla.
Knopparna som är på bristningsgränsen. Just nu visas verk av Mina Bazari på Lindbergs Galleri i Luleå. I Bazaris bildvärld är föremålen och tankarna sammanflätade. De avtecknar sig i grafit och akryl, i tydliga linjer och mer måleriska former på papper eller på duk. Det objektiva och det subjektiva har ingen skiljelinje.
Prismor och växtlighet bryter in med färg. Beräkningar, flygplansmotorer och kakfat florerar tillsammans i en kemisk fotosyntes. De existerar i ett organiskt flöde som inte låter sig mätas, bortanför och ändå inom fysiska dimensioner och våglängder. De vågräta beslutsamma strecken, som på ett linjerat papper, lyckas inte fånga in dem. Ibland finns dem inom osynliga ramar, i sfärer.
Vi vill ju så gärna förstå och kategorisera. Det finns alltid ett glapp mellan tanke och ord. Organiska och icke-organiska livsformer. Vi har att förhålla oss till teknologins framsteg.
Ständigt drar den nya skiljelinjer mellan människa och maskin, vi förändrar vårt förhållningssätt till den. Implantat som ansluter människans nervsystem till en maskin och möjliggör kommunikation dem emellan är under utveckling och används inom olika fält inom sjukvården. Filmernas cyborgs är till viss del redan verklighet, men kanske inte lika dystopiskt.
Boken Äkta robotar av Linda Johansson släpptes tidigare i våras och rör de filosofiska aspekterna av de alltmer avancerade maskinerna som utför alltfler arbetsuppgifter människan anser för farliga, tunga eller tråkiga. Vad får det för juridiska och etiska konsekvenser när en robot dödar, vem ställs till svars? Obemannade drönare används redan i krig.
Nyligen tog Mittmedia en robot i bruk för att rapportera om vädret, och så småningom kommer den även att skriva sportreferat. Det resoneras kring ifall robotar i framtiden kommer att kunna skriva mer komplicerade journalistiska texter, kanske till och med kunna framställa litterära verk. Länge har kreativitet ansetts vara utmärkande för människan. I en nyligen publicerad krönika i DN intervjuar Hanna Fahl filosofidoktoranden Karim Jebari, som menar att det endast är en fråga
om programmering innan detta kommer att bli verklighet.
Det tvetydiga och motsägelsefulla, det svårformluerade – det är väl om något det mänskliga, det kulturen fäster blicken på utan att flacka. Robotarna är ju trots allt skapade och programmerade av oss – är de inte då högst mänskliga? Kanske säger robotarna mer om oss än om sig själva.