Två kära ovänner. Churchill och de GaulleFörsta gången de sågs stämde varken personkemin eller världsläget. Churchill hade just fått reda på att Italien var berett att gå in i kriget och såg knappt sin franske general för all upprörd cigarrök. Den skingrades så småningom, men vänskapen mellan de Gaulle och Churchill kunde ha börjat bättre. Knut Ståhlberg berättar om den i Två kära ovänner.
De var möjligen komplementära personligheter, inte syskonsjälar. Churchill blåblodig imperialist, dyrbara vanor, ständigt omgiven av tjänare. de Gaulle, borgerligt klassmedveten, plikttrogen och anspråkslös, en fransk militär i fädernelandets tjänst. Churchill var frankofil, hade råd att vara det, för de Gaulle räckte Frankrike gott och väl. Han var ledare för det franska motståndet mot Adolf Hitler, för en nation som aldrig vek sig, som visserligen fick en och annan förrädare (Petain) i sin statsledning, men av världshistorien ändå var utsedd till frihetsideal.
Självklart kunde det inte bli en enkel vänskap när två symboler träffades. Den var grundad på realpolitik, det fanns en gemensam fiende som var nog så ödeläggande, och Europas historia och något av framtiden stirrade på dem bägge, de fick inte misslyckas.
Det var värre med Förenta staterna, deras misstro mot Frankrike gick på djupet, president Roosevelt förstod inte alls, kulturkrocken var total, deras bild av de Gaulle känner man igen i senare tiders amerikanska reaktioner mot Europa. Det korkade USA, men också det korkade Frankrike, den förste blind för sin uppgång, den andre för sin nedgång.
Latent konflikt mellan Frankrike och Förenta staterna alltså, men Churchill förstod att den militära sammanhållningen krävde enighet, på något sätt måste Roosevelt och de Gaulle försonas, eller åtminstone hållas isär från öppet slagsmål. Generalen såg nog lite kortsiktigt på saker och ting, och väldigt franskt, la gloire och imperiet. Det kärvade till sig så pass att Churchill uttryckligen förbjöd de Gaulle att åka från London, annars väntade Towern för den högt uppsatte gästen. Och konflikten inför dagen D är nästan löjligt prestigemässig, men så full av komik att ni själv får läsa detaljerna.
Churchill framstår som den smartare av dessa två maktspelare, den franska retoriken tycks ibland vara ett hinder för en uppdaterad omvärldskunskap. Churchill förstod vilka som var framtiden, vilka som rustat sig för världsherravälde på andra sidan Atlanten. Han förstod också att Förenta staternas krigsinsats var avgörande för hur Europa skulle räddas.
I november 1944 tågade de tillsammans längs Champs Elysées i en av historiens mest kända triumfmarscher. Två säregna hjältar, den ene blir bortröstad strax efter kriget och för evigt ett brittiskt monument. Den andre drar sig tillbaka och blir inröstad - möjligen som ett evigt monument för Frankrike, men åtminstone till en början som president.
Knut Ståhlbergs bok är elegant och smått dramatisk. Redan för sin biografi över de Gaulle för några år sedan fick han stort beröm, det är han värd den här gången också. Han har sinne för detaljerna och vet att de stora skeendena är väl kända, det gör historien levande, återuppförd som ett minidrama mellan två av dess viktigaste aktörer.