Att skriva en biografi innebär att söka foga samman ett livs punktuella händelser till en sammanhängande linje. I Magnus Haglunds rika biografi över Åke Hodell (1919-2000) är det en linje som bryts upp och återkopplar till det minnets arkiv Hodell själv låtit upprätta över sitt liv. Några händelser spelar en avgörande roll: flygkraschen 1941 som Hodell mirakulöst överlevde, vänskapen med Gunnar Ekelöf, uppväxten med den stränga revyarbetande fadern och de kärleksrelationer Hodell ingått i. I Haglunds bok riktas sökarljuset mot livshändelserna och hur dessa turneras till ett systemkritiskt och anarkistiskt arbete i Hodells verk. Läsaren bjuds en initierad och underhållande analys av Hodells förhållande till upprepning och användande av konkret material som konstnärlig metod. Med en forskares noggrannhet visar Haglund hur Hodell väver samman ett samhällskritiskt perspektiv med det egna livet i ett gränsöverskridande konstnärs- och författarskap som - särskilt efter att det gått från en modernistisk hållning till en konkretistisk - fortsätter att inspirera musiker och konstnärer än i dag, Alla de mest kända verken finns beskrivna: ljudverket och boken General Bussig (1964), som hämtat inspiration från den pennalistiska fadern; ljudverket Djurgårdsfärjan över Styx (1972), där Hodells depression efter makan Dagnys död vävs samman med orfeusmyten och konkreta stads- och rivningsljud; diktsamlingen och antimilitäristiska performancedikten och ljudverket igevär (1963), nyuppfördes på ABF i Stockholm med anledning av en temakväll om Hodell den 18 november; samt det kontroversiella hörspelet Mr Smith in Rhodesia (1970); där Hodell låtit barn på engelska skolan i Stockholm recitera meningarna "Mr Smith is a good white man", "Mr Smith is our friend and father", "Mr Smith is a murderer". När föräldrarna fått reda på vad som hänt förbjöds inspelningen att sändas i radio. På tredje text-ljudutställningen på Moderna museet 1970 hade dock experimentkonstscenen Fylkingen sett till att en nyinspelning kunde få premiär - med barn till föräldrar som var positiva till det politiska budskapet. Boken lyfter också fram mer okända gärningar, som att hejarklacksramsan "Sassa brassa mandelmassa" (1937) är Hodells upptåg och att Hodell satt upp den framgångsrika barnpjäsen Rännstensungar (1944) med stoff hämtat från besvärliga barndomserfarenheter på Södermalm, en pjäs som senare blev film. Alla fakta blir mer eller mindre fiktion när de återberättas. Precis som Hodell beskriver sin metod att upprätta en "minnets arkeologi" med sin avslutande romankvartett Skratta Pajazzo - Kråksymfoni - Elddopet - Galgenfrist (1983-1997) så sysslar Haglunds bok med att "rekonstruera fragmenten". Och det med bravur.
