Mirakel är sällsynta. I livet förstås, men ännu mer på teatern. Fast nu förunnades vi ett litet och ljuvligt mirakel: på Teaterhögskolan i Luleå, där sistaårseleverna, "4:orna", har arbetat med Lars Noréns Kliniken. Ni hör själva hur förutsägbart svart, ångestladdat och TRIST det låter. Typ. Men de åtta unga skådespelareleverna - ingen nämnd och definitivt ingen glömd - gör en Norén som inte liknar någon jag sett (och jag har sett många). Säkert skulle Norén själv ha uppskattat det här, som den medkännande, humoristiske person han är. De sju intagna på psyket, plus deras vårdare, gestaltas med total värme, humor och ömhet. Produktionen - framarbetad på 14 dagar (!) under ledning av skolans nya rektor, Maria Weisby - är befriande, tack vare den känsla av samverkan som den inger. Gruppen fungerar verkligen som ett kollektiv: lyhört, samspelt, stöttande. Ofta känns det som en högklassig jazzcombo ger allt på scenen. Hur kan en grupp teaterelever från så många olika håll svetsas samman så starkt? (Det skedde för övrigt också med föregående slutproduktion på skolan, Det kalla barnet, med helt andra inblandade.) Jag tror det beror på isoleringen. Just det, isoleringen i Luleå, där tillfällena att se teater är ytterligt få. Och där samarbetet med Norrbottensteatern hittills varit nära nog obefintligt, inte minst i pedagogiskt hänseende (den teatern har haft nog av sin egen plåga). Att elevernas handledare Maria Weisby har gjort ett fantastiskt arbete är givet - men det stora ligger just i att hon låtit eleverna verka tillsammans, låtit var och en bidra med sitt eget, hela tiden med det kollektiva resultatet för ögonen. I resten av Sverige har vi numera till 98 procent en teater där mottot från filmen Kaspar Hauser gäller: "Var och en för sig, och Gud mot alla". Därför dessa skrikiga, "provokativa" förolämpande produktioner av ny, "svart" dramatik - vad en tysk kritiker kallat för "sperma- och tortyrteater"; därför dessa deprimerande förutsägbara rolltolkningar: skrikande neurotiska kvinnor, typ Helena Bergström; hjärndöda hårdingar, typ Mikael Persbrandt; insmickrande charmtroll, typ Jonas Karlsson - alla lika ensamma på stjärnteaterns grällt upplysta scen. Filmens och TV-dramats extrema individfixering gör resten, förstör oerhört mycket av det som teatern ensam kan ge: ett sant, lyssnande, äkta samspel mellan mångfacetterat gestaltade människor. Där ungdomar i dag proppas fulla med "Idol"-filosofins förnedringsskådespel och mediernas stjärnfantasier, ger Teaterhögskolan det vi mest av allt behöver: en motbild. En bild som visar att kärleken och gemenskapen är möjlig - och att teatern kan skapa den mirakelbilden.
