Då var de småbarnsföräldrar. Båda med en stor kärlek till teatern och scenkonsten. Nu har båda passerat pensionåldern. Barnen är utflyttade och barnbarn förgyller tillvaron.
- Jag väntar faktiskt på att mitt första barnbarnsbarn ska födas, säger Sara Arnia.
Men kärleken till teatern är intakt, liksom viljan att arbeta och gestalta berättelser på scen.
Ja, det är ett kärt möte när skådespelaren Sara Arnia och regissören Karin Parrot Jonzon åter arbetar tillsammans. Det förstår man ganska snart efter en stund i deras samvaro. Första gången var 1980 då de satte upp En kvinna av Dario Fo, följt av Diktarmoran 1982 och Lorcas Blodsbröllop 1985 för att nämna några av de produktioner Karin Parrot Jonzon regisserade på Norrbottensteatern under 1980-talet.
- Vi har haft sporadisk kontakt under åren, inte mer. Därför var det så lustigt att vi båda tänkte på varandra samtidigt, säger Karin Parrot Jonzon.
Livslångt ansvar
Det var under en cykeltur i Kalmar som hon fick en insikt om att göra en föreställning med Sara Arnia där moderskapet skulle stå i fokus. Karin Parrot Jonzon skulle snart pensionera sig från jobbet som chef på Byteatern Kalmars länsteater och längtade efter något lustfyllt, att återvända till teaterns rötter.
- Jag hade egentligen ett annat förslag, men när Sara inte kunde identifiera sig med den rollen hade jag idén till O, du milde moder i bakfickan.
Det var hennes egna funderingar runt moderskapet, det livslånga ansvaret, hon ville gestalta.
- Mamma är man hela livet, men det är en komplex roll förknippat med mycket vånda. Egentligen började det väl med mina tankar om hur ofri jag egentligen är som individ just på grund av mitt moderskap.
Det handlar inte om ånger. Snarare om att lyfta frågan om moderskapets komplexitet. Skapa möjlighet till ett öppet och fritt samtal där det finns tillåtelse att sätta ord på hur det känns, utan att falla in i offerrollen.
- Våga säga att det faktiskt kan vara fördjävligt att vara mamma utan skam eller att det för den skull blir en stor debatt. Jag lägger inga värderingar hos de kvinnor som frivilligt valt barnfrihet. Det är deras val, ett val som egentligen inte var aktuellt när jag själv blev mamma. Men visst har det livslånga ansvaret som förälder fått en ny innebörd i vårt individualistiska samhälle.
Krävs mod
Själv hänvisar hon till skribenten och författaren Ann Heberlein som i en artikel i DN 13/1 2014 skrev om antologin Ingens mamma. Tolv kvinnor om barnfrihet. En artikel som slutar med följande: "Det är idiotiskt att frivilligt välja oro, ofrihet och bundenhet. Det är skrämmande. Och det är modigt. Att välja att föda mina tre barn är det modigaste jag gjort, det största och det som jag är allra mest stolt över: Att jag är någons mamma."
- Jag håller med henne. Det är förenat med en stor portion mod att bli mamma, menar Karin Parrot Jonzon.
I föreställningen O,du milde moder gestaltas också tre av de stora kvinnoroller Sara Arnia gestaltat med Karin Parrot Jonzons regi. Dessutom får publiken åter möta modern Linnea från En uppstoppad hund av Staffan Göthe samt Moder Courage av Bertold Brecht.
- Det är ett vitt spektrum, allt från den stressade småbarnsmamman i En kvinna som dessutom visar det sig måste ta hand om sin man, via modern i Blodsbröllop som berättar om hur en liten kniv kan ända ett liv till Moder Courage som förlorat sitt sista barn i kriget. Det är stora känslor och djupa existentiella
frågor om moderskapet som Sara gestaltar med en sådan trygghet och erfarenhet, menar Karin Parrot Jonzon.
Krångliga livspussel
Drygt en vecka har de repeterat vid vårt möte och för Sara Arnia som åter gestaltar fyra av de fem mödrarna i föreställningen är det underbart kul att åter stå på scenen.
- Det är ett tag sedan jag medverkade i en pjäs på Norrbottensteatern och jag har saknat sammanhanget och gemenskapen. Som alltid handlar det om att plocka fram karaktärernas frågor, hur de levt sina liv och hur livet berikat dem. Att omvandla texten i mig så att man förstår vad mina karaktärer säger och vad de vill säga, menar hon.
Den stora skillnaden mot när de tidigare tagit sig an samma texter är att då skulle de "förändra världen". Nu präglas föreställningen snarare av ett vemod. Ingredienserna i texterna är detsamma, men med livsvisdom är glädjen lite svårare att uppnå och sorgen präglat av ett större djup.
- Jag menar, så mycket har faktiskt inte hänt på 35 år i vårt samhälle vad gäller jämställdhet. Det är hemskt att mödrar ska känna sig misslyckade för att livspusslet inte riktigt fungerar eller att gympapåsen inte är bra packad. Vi behövde åtminstone inte curla våra barn, menar Karin Parrot Jonzon.
Och när de får frågan om hur de skulle beskriva föreställningen O,du milde moder kommer svaret ögonblickligen.
- Anspråkslöst djup. Och så har det varit en present från högre makter att jag och Sara fick mötas igen.