Modig rebell eller iskall sensationsmakare?
personerna, har orsakat debatt.- Nu är den en bomb i samtiden, först när skandalen har lagt sig kommer man att kunna se bokens andra kvalitéer, säger Maja Lundgren."Kan du luta dig mer framåt" ber fotografen. "Så här, så att jag ser paranoid ut?", skämtar Maja Lundgren och böjer sig närmare kameran. Möjligen blir fotografen förvånad, men den som läst hennes omdebatterade roman Myggor och tigrar vet att Maja Lundgren på några ställen kallar sig själv paranoid - men att använda det för att avfärda sanningshalten i hennes roman, som vissa kritiker gjort, tycker hon är fel. Vi sitter vid hennes köksbord i lugna Stockholmsförorten Midsommarkransen, många mil ifrån det Neapel där den övergripande delen av Myggor och tigrar utspelar sig. Det maffians Neapel som Maja Lundgren abrupt lämnade
efter en varning från camorran, ett övergrepp som hon beskriver i boken.Att Myggor och tigrar äntligen kommit ut, debatten smygstartade redan i fjol då ett utdrag trycktes i tidskriften Bang, tycker Maja Lundgren är skönt. Trots att hon ibland lekt med tanken på att gå i exil ångrar hon ingenting. "Inte än!". Motangrepp är hon beredd på.Männen du kritiserar för att vara manschauvinistiska har hittills, med undantag av Björn Ranelid, valt att inte kommentera anklagelserna, vad tycker du om det?- Jag tycker att det är reko att svara men det är inget obligatorium. Det är generöst av Ranelid att svara och han är också den jag har minst otalt med.Skulle du gå i svaromål om situationen var den omvända?- Ja, om det var något som som byggde på en genuin upplevelse och som var så litterärt och politiskt intressant som min bok. Om någon lade ner så mycket arbete på att tolka mina signaler och jag tyckte att det avvek från det jag gjort skulle jag absolut svara utförligt.Det som däremot har hänt är att flera kvinnor klivit fram och berättat om sina erfarenheter från ett tufft klimat på kulturredaktioner. Känns det som en seger?- Seger är att ta i men jag uppfattar att jag ger en väldigt realistisk bild av det här kulturella kvalmet och det uppfattas av en del som befriande och av andra som kränkande. Varför var det så viktigt att namnge personerna?- Jag tycker att det är fullständigt självklart att använda namnen därför att det är offentliga personer och det är hela tiden kopplat till maktutövning, det jag skriver är inte privat. Det finns ingen anledning att skydda folk som beter sig så illa. Däremot tycker jag inte man ska använda riktiga namn om man hittar på. Kultur- och medievärlden har kastat sig över boken. Men tror du att ämnet du tar upp har allmän-
intresse? - Boken är skriven för vanliga läsare, inte för kulturen. Och Stockholms-
delen, som bara är 50 sidor av 500, tror jag framstår som väldigt konstig för en läsare som inte har inblick i kulturvärlden, nästan lika konstig som camorran. Båda världarna är rätt gåtfulla med mycket regler och tabun som man inte får överskrida.Är du inte rädd för att någon ur camorran ska läsa boken och söka upp dig?- Boken kommer inte att översättas till italienska och jag kan inte heller återvända till Neapel. Det är för riskabelt. Sådant jag skriver om vet jag att man kan bli mördad för. Var får du ditt mod ifrån?- Jag har tvekat och varit skräckslagen många gånger. Men jag läser mycket religiös litteratur och jag tror på Gud, det tror jag är en källa till mod. Kommer du att bli en paria i kulturkretsar framöver?- Jag blir väldigt hatad av många som är inne i institutionerna och som bestämt sig för att det finns en normalitet med många konstigheter som man absolut inte får tala om. Men jag får också väldigt mycket stöd, huvudsak-
ligen från kvinnor, och det är jätte-
roligt.Din litterära framtid då, är det här ämnen du kommer återkomma till?- Camorran och maffian - ja. Kulturvärlden - nej. Absolut inte. Den är inte värd mer än 50 sidor.
Så jobbar vi med nyheter