Det är glest mellan läsupplevelserna i Lars Noréns En dramatikers dagbok. De nästan 2.000 sidorna är först och främst en uthållighetsövning, en träning i att göra Noréns middagsvanor, umgänge och relationer intressanta. För att emellanåt belönas med några knivskarpa iakttagelser får man stå ut med att dränkas i en syndaflod av skvaller om skådespelare som man borde känna bättre än man gör. Norén rör sig i ett landskap av känslor och relationer. Det kramas, gråts och relateras. Oupphörligt, på repetitioner, under middagar, inom och utom hemmets väggar. Norén vaknar med eller utan ångest, är bra eller dålig i magen, gift eller skild. Äter mat, handlar ost, fikar. Understundom helt vanlig, som Fantomen, besöker till och med toaletten. Det är min plikt som kritiker att finna detta intressant, att avläsa kultur, Sverige, samtid, kanske bara Stockholms innerstad, men någonting ska jag kunna avläsa i detta utförliga ( 1.732 sidor bibelpapper) traggel i myrskrift. Vår störste dramatiker, det måste vara bra! Jag svär mig fri. Må forskaren i teaterhistoria finna detta värdefullt, som ytterst detaljerat meddelande från dramatikern Lars Noréns vardagsliv (repetitionerna!) torde det ha sitt källvärde. Boken har redan fått förhandsartiklar för sina intimare utpekanden av vem som är begåvad eller dum, vem som skriver bra eller illa etcetera. Och man har glatt sig åt en möjlig upprepning av Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Skitkastandet alltså. Vilket finns, men inte enligt plan och ideologi som hos Maja, bara spontant, humörstyrt. Med den välprövade agendan, alltså det stora skvallret, tycks böcker bli tjocka. Det går fyra Maja på en Lars. Troligen är alltså utfallet x 4, om jag bara kunde lära mig att hålla isär de där namnen, de man äter middag med och som har betydelse. För vad har de betydelse? För någonting, men det handlar inte om insikt, inte om analys av det tidiga 2000-talets samhällsförändringar, inte samspelet människa - samhälle, nej ingenting sådant. Det är idel känslor, stora, små, lumpna, sällsamma, sällan mer dramatiska. Flödande ut i en alldeles jämn och ohyggligt voluminös text. Och i denna terapeutiska gegga har läsaren två val, drunkna eller avbryt. Dock har boken onekligen sparat arkivutrymme på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning. Det ska räknas den till godo.
