Molière i furiöst fars-tempo

Molières Den inbillade sjuke hade sin urpremiär den 10 februari 1763, på pjäsförfattarens egen teater i Paris, Palais-Royal. Med Molière själv i huvudrollen, som den aktivt hypokondriske, allmänt lurige och av allehanda lavemang svårt beroende Argan. Det skulle bli Molières sista pjäs, efter endast fyra föreställningar drabbades han av blodstörtning och dog. Endast 50 år gammal. Ständigt nya publikskaror har haft all anledning att skratta åt stycket allt sedan dess. Personligen har jag sett den i ett antal olika uppsättningar och bland annat avnjutit Sven Lindberg som Argan, i en TV-uppsättning 1989. Men Den inbillade sjuke har nog aldrig tidigare förekommit i en uppsättning, så som den som Riksteatern turnerar omkring med i riket just nu. Regissören Sven-Åke Gustavsson (den lätt flegmatiske deckaren Snoken på TV en gång i tiden, om ni minns) har bearbetat originaltexten och presenterar en bullrande burlesk Molière, i en uppsättning som det hela tiden svänger om och som innehåller så många hysteriska eruptioner av handfast komik att publiken tenderar att bli smått orolig i bänkraderna. Här förekommer det referenser och associationer till strump- och dockfarbrorn Staffan Westerberg, Jönssonligan och allt möjligt och oväntat annat också. Men framför allt avlossas de Argan-ska replikerna med omisskännligt "Götebosskt" tonfall, av Claes Malmberg som dominerar stort men även triumferar i rollen. Malmberg, sminkad till en minnesvärt härjad uppenbarelse, anför en skara av komediberedda aktörer och aktriser som i några fall är bekanta för Norrbottensteaterns publik sedan tidigare. Malena Hallerdt, som spelar Argans fru Beline; Caisa-Stina Forssberg, som gör rollen som pigan Toinette samt Johan Gry, som dubblerar som doktor Purgon och advokaten, känner till länets olika scengolv sedan tidigare. Och är en trio insatsberedda komedidrabanter, redo att vrida ur sina rollfigurer allt vad de innehåller av skämt, skratt och satir. Inte minst gäller detta Caisa-Stina Forssberg, som definitivt helhetsnjuter som den frodiga pigan Toinette och lägger fram ett gnistrande komedihumör av mycket hög klass. På andra ställen i rollistan finns Ola Hedén, som den lätt debile och med Tintin-frisyr försedde läkarsonen Tomas och potentielle friaren till Argans dotter Angelique. Vid ett tillfälle stelnar han till i en drastisk pose så att man nästan tror att han har somnat. Och vid andra tillfällen ger han sig så att säga verkligen hän. För fullt. Fredrik Evers, som Argans son och som hans äldre bror Beralde, är också han en uppenbarelse där han studsar in med tennisracket och korrekta strumpor och sandaler. Samt obesvärat uppvisar en överraskande vighet. Ensemblen äger en charmerande lyster men trots allt är det Claes Malmberg som äger den här pjäsen. Han ångar fram som ett godståg helt utan bromsar; härjar och domderar med allt och alla, är med och intrigerar samt blir även intrigerad emot, iakttar några mycket fina och effektiva konstpauser samt låter sig villigt genomsköljas av hur många lavemang som helst. Rollen som Argan är en Napoleonbakelse för den skådespelare som är villig att helt gå in i den. Det gör Malmberg. På ett mycket njutningsfullt och för publiken stort skrattframkallande sätt. Och just så här kan en klassiker alltså behandlas. Rock'n'roll över Molière, i en häftig uppsättning som det rycker och kränger om. Våldsamt skoj och mycket nöje garanteras publiken i Jokkmokk, Kiruna, Gällivare, Överkalix och Haparanda där Den inbillade sjuke spelas i veckan och även avslutar sin turnésväng. För: Varför ska man inte kunna ha kul på teatern? Också.

Molière i furiöst fars-tempo

Det är givetvis just så här som en gammal (men inte särskilt giktbruten) pjäsklassiker ska behandlas - med kärlek men inte alltför mycket värdig respekt; med uppsluppen vanvördighet och ett speltemperament som det aldrig någonsin gnisslar så särskilt betänksamt om.