Det är elva år sedan den senaste Scream-filmen och ungefär lika länge sedan i filmen sedan det senast slaktades (mestadels) unga tonårstjejer i det lilla samhället Woodsboro. Av en mördare i en Skriet-mask, inspirerad av Edvard Munchs berömda konstverk (mördaren refereras allmänt till som Ghostface).
Men när tjejen som det mesta mordiska kretsade omkring i de tre föregående filmerna, Sidney Prescott (Neve Campbell), återvänder till sin gamla hemstad för att prata om och signera den bok hon skrivit om händelserna - då börjar det hela givetvis om igen och med samma monotona orubblighet som tidigare höjer någon (i en Skriet-mask) återigen en lång spetsig kniv och stöter den djupt in i diverse magar, bröst och huvuden. The Race Is On.
Grejen med Scream-filmerna, regisserade av den numera drygt 70-årige Wes Craven och författade av Kevin Williamson, är att de tar sig själva på ytterst lite allvar och även aktivt ägnar sig åt att på ett tydligt meta-inspirerat sätt ägnar sig åt att driva med själva skräckfilms-genren och dess inbyggda referens-bibliotek. När någon exempelvis säger "Jag är strax tillbaka", kan vi vara tämligen trygga i vetskapen att det faktiskt är sista gången vi har sett honom/henne.
I denna fjärde installation i serien (som förebådades redan 2008) har Craven kul genom att lura publiken med en serie av falska inledningar, innan filmen går i gång på allvar. Och frekvensen av mord är minst lika upphetsande stor i amerikanska Woodsboro, som den har för vana att vara även i engelska Midsomer. Även om mordoffren i Scream-filmerna tenderar att vara mera unga, vackra, storbystade och kvinnliga; jämförda med Midsomers mera åldersmässigt ojämnt utspridda population av offer för liemannen.
Neve Campbell har i alla fall haft en osannolikt mega-tur, i sin roll som den hårt drabbade Sidney Prescott, som överlevt otaliga mordattacker (från ett antal olika mördare också) allt sedan den första Scream-filmen 1996.
Men Wes Craven har knappast lyckats göra något lika kreativt och fantasifullt inom genren sedan 1984 och Terror på Elm Street, där den hiskelige Freddy Krueger (spelad av Robert Englund), med fingrar som stiletter förekom.
Kan vi möjligen säga frid över hans minne då?
Det kan man aldrig riktigt säkert veta.