Möte för nordliga berättelser

För tio år sedan var ordet Barents ett buzzword för alla som sökte pengar till sina projekt. Nu för tiden närmar sig mediabevakningen av Barentsregionen nollpunkten och flyglinjen mellan Murmansk och Luleå är ett färskt minne blott. I dessa dagar får vår lilla svenska delegation resa med privat bil till Film- och TV-festivalen i Murmansk. Det intressanta med den här festivalen, som är den första, men med en tydlig ambition att inte bli den sista, är att Ryssland står för fiolerna. Det lokala TV-bolaget TV21, med stöd av bland annat Kola Mining and Metallurgical Company, bjuder på allt: högklassiga workshops med filmarna Knut Erik Jensen (mest känd i Sverige för dokumentären Häftig och begeistrad) och Gunilla Bresky, förträfflig mat och gratis filmvisning för allmänheten på en av stadens biografer. En gång fanns Barentsregionens TV-festival som var ett svensk initiativ och levde i sex år. Nu tar Ryssland upp den tappade stafettpinnen med en festival som har "The Nordic character" som övergripadande tema. Centralt i Murmansk
Norrmännen mönstrar en 14-mannadelegation av TV-folk och fria filmare. Vi är fyra från Sverige, förutom undertecknad, Bernt Viklund, svensk koordinator för festivalen, Valentina Svensson, filmare från Luleå och Gunilla Bresky som är svensk jurymedlem. Från Finland kommer ingen. Festivalen håller till på Poljaryne Zori, ett tjusigt hotell i centrala Murmansk, med kaklade badrum, kortlås och mängder av ryska TV-kanaler. Visningssalens två filmdukar projicerar cirka hundra bidrag från Sverige, Norge, Finland och Ryssland i en strid ström under tre intensiva dagar. Det blir många snöstormar och renhjordar i motljus, men också ömsinta porträtt på identitetsökande samer och väderbitna babusjkor med livserfarenhet i blick. Tolkarna går på roterande schema för att simultantolka till engelska och ryska. Vi sitter med våra hörlurar, djupt försjunkna och de vita fläckarna på kartan i norr matas med färger, historier och liv. Dö i Sverige
"Jag skulle vilja dö i Sverige". Yulia Rudenko är ung, kanske 20, och en av de många tolkarna på festivalen. Hennes kommentar kommer efter visningen av en svensk dokumentär om en kyrkogård. Yulia säger att våra svenska kyrkogårdar verkar så välvårdade och vackra jämfört med de ryska. Filmen hon sett är min och Jan-Olof Granqvists Tills döden skiljer oss åt. Det är reflektioner som Yulias som gör det så spännande med en festival som denna. Hur beskriver vi oss själva här uppe i norr och hur uppfattar vi varandra? Vi måste mötas för kunna berätta våra historier.

Möte för nordliga berättelser

Ryssland tar över stafettpinnen för film- och TVfestival. I denna festival står Ryssland för fiolerna och har en vilja att festivalen ska vara ständigt återkommande.