Möte med Göthe

- Jamen, det var väl tråkigt. På en sån vitsig titel, tyckte Staffan Göthe själv, i det att han vecklade ner sig en fåtölj på scenen i kulturhusets mindre sal och inledde det samtal om litterära influenser och sånt som har påverkat honom och som blev några timmars alldeles lysande kulturell underhållning. Staffan Göthe har ibland beskyllts för att vara nostalgisk i sina pjäser, som En uppstoppad hund eller La Strada del Amore. Inte för ett ögonblick, säger han själv. - Jag skriver bara om sånt jag känner till. Det är andra halvan av 1900-talet och det utspelar sig ofta i "en liten stad vid Bottniska viken". Vilken senare kan uttolkas som Luleå. Han bodde sina första 17 år i korsningen Köpmangatan-Tullgatan och började tidigt, besöka Stadsbiblioteket, som på den tiden fanns i en stor gammal träkåk i Stadsparken. Och därifrån bar han vid upprepade tillfällen hem Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. Den unge Staffan fascinerades svårt av berättelsen om pojken Jim Hawkins, kocken Long John Silver och av "Femton gastar på död mans kista - hej och hå och en flaska med rom!". Men man kan också säga att Luleå var hans Stratford (Shakespeare) och annat som hör hemma inom Staffan Göthes litterära kanon inkluderar Gunnar Ekelöfs nonsensdikt A bsentia Anemi (som han reciterade varje dag på väg till scenskolan i Göteborg, men den räckte aldrig ändå fram), Eyvind Johnsons Romanen om Olof ("fast man tyckte inte att det var så spännande då, med en författare som kom från Boden") samt - hela tiden - Carl Jonas Love Almqvist och hans Amorina. Med sin välmodulerade källarvalvsröst (utmärkt för uppläsningar!) läste han upp somligt som han gärna ville dela med sig av och som exempel på ett bra slut valde han det som hör till Pippi Långstrump i Söderhavet. Som liten grabb ville han rymma med en cirkus. Eller med Povel Ramel och Knäppuppgänget. Nu gav han sig på att, helt utan hinder, sjunga en a cappella-version av en Povel-sång ur filmen Ra ta ta eller The Staffan Stolle Story. Mycket kärleksfullt roande. Men allra bäst var det nog ändå när han läste den självbiografiska novellen Ett snöfall; ett melankoliskt skolminne med drastiskt lustiga reliefer. Men det var en alltigenom angenäm och mycket givande kväll. Ett fint möte med Göthe; ett kul snack med Staffan. Tack så mycket för det!

Möte med Göthe

Kerstin Wixe övervägde faktiskt starkt att kalla tisdagskvällens välbesökta möte med dramatikern, författaren och den i Luleå för 63 år sedan födde och uppvuxne Staffan Göthe för just - Möte med Göthe. Men hon ändrade sig.