En konsert som binder samman brandtal om klimatfrågan med renässansmusik från Venedig och nyskriven musik, kan det vara ett vinnande koncept? Tja, Luleåborna verkar förvisso ha varit föga tilltalade av den magra uppslutningen att döma, men faktum kvarstår att som idé är detta bland det mer intressanta jag mött på länge. Pär Holmgrens korta och kärnfulla utläggningar om de klimatförändringar som är på väg, tar som utgångspunkt staden Venedig, som med sin omedelbara närhet till vattnet är den stad som är sårbarast för de förändringar som sker.
Kring sekelskiftet 1500-1600 var Venedig den största musikaliska staden, alla de största kompositörerna strömmade dit för att gör sig ett namn. Som instrumentariet i denna konsert visade var variationen stor; violinen och violan hade tillträtt scenen, kvar fanns äldre instrument som blockflöjt, dulcian och kornetter, "modeinstrumentet" teorb (en sorts basluta) och det "eviga" instrumentet trombon. Förutom fröjden att visuellt se alla dessa instrument så skapar deras klang en aning om svunnen tid, violinerna spelar rakt utan vibrato och klangerna bygger på rena ackord.
I samband med Holmgrens klimatapell blir musiken till en symbol för vår kultur och dess skörhet. Den stad som producerade denna mäktiga musik kanske inte finns i framtiden på grund av vårt sätta att leva. I stället för att bara vara "gammal" musik tar den plats i nuet och gör sig angelägen.
Den vittnar också om en tid då lekfullheten stod i fokus; i sonatorna och canzonorna tar renässansensemblen Serikon ut svängarna rejält. Tangenter hoppar och flyger, trombonens drag åker jojo och teorbens strängar glöder.
De vokala renässansstyckena är mer återhållsamma i sin karaktär och uttryck, kanske en spegling från den traditionella körpraxisen. Men det skapar ett högtidligt uttryck och de individuella rösterna är ljuvliga att lyssna på.
Som för att spegla att traditionen samtidigt är vår framtid hade konserten två uruppföranden av nyskrivna verk. I Colour blinds the eye av den unge Alexander Campkin jobbar han med repetitiva element som har viss orginalitet i sin klangvärld.
Jan Sandström har i sin Acqua alta velat återge en berättelse, så är min tolkning. För att åstadkomma det är ingenting för högt eller lågt, tonala ackordgångar växlar mellan "fiskliknande" dulciankrusiduller, stråkglitter och sköna körklanger, allt för att återge dikten om högvattnet, som både fascinerar och förfärar. I slutet av stycket använder Jan sig av renässansliknande ackordgångar som för att knyta ihop säcken och säga; vi för arvet vidare, er sak är vår, även högvattnet.