Det första som hörs är några jazziga toner från tuban. Ragnhild sitter och håller sin fiol i handen samtidigt som hon gungar med. Man kan se att hon njuter av sitt scensällskap. Hon ställer sig upp och drar stråken över strängarna på sin fiol. Rysningar sprider sig ner mot ryggen på mig och jag får ett leende på mina läppar.
Under spelningens gång är denna känsla återkommande. Den energi som Ragnhild utstrålar tillsammans med brassektionen är en energi som man sällan ser i sin äkta form.
Mellan låtarna passar Ragnhild på att berätta om kommande låtar, samtidigt som hon skojar med sina medmusiker. Hon berättar att det är spännande att spela med sitt sällskap och säger skämtsamt att de sällan spelar efter noterna. Det är lika charmigt som underhållande och man kan inte annat än att skratta med. Det skulle kunna misstolkas som osammanhängande och långt ifrån seriöst, men faktum är att framförandet inte handlar om precision. Det handlar om att framföra de mänskliga imperfektionerna, om att lära sig att älska det mänskliga i musiken.
Låtarna som spelas är Ragnhilds tolkning av nordnorsk folkmusik med inslag av polka, samt en nypa jazz. Man skulle kunna säga att nordnorsk folkmusik låter som svensk, fast med snäppet mörkare toner. De mörka tonerna är väldigt väl framförda och Ragnhild och hennes brassektion lyckas skapa ett jordnära ljud som är otroligt välkomnande.
Ragnhild Furebotten är aktuell med sin andra soloplatta, Aldrig på en söndag, som har blivit framgångsrik både i hemlandet och internationellt. Efter torsdagens konsert förstår jag varför. Jag hoppas på att få höra mer av Ragnhild i framtiden. Med eller utan brassektion.