Musiken - viktig del av människans evolution

Den enarmade pianisten. Berättelser om musiken och hjärnan.Dokumentären Touching the void skildrar en olycksdrabbad bergsklättring i peruanska Anderna där Joe Simpson faller ner i en avgrund efter att ha brutit benet. Kylan är extrem, provianten slut och att ta sig upp ur ravinen är omöjligt. Återstår att dö på stället eller fira sig ännu längre ner i det okända mörkret. Mot alla odds lyckas Simpson ta sig tillbaka till stenöknen för att två dagar senare ändå tvingas ge upp. Febrig och hallucinerande inser han att det är slut. Då "väcks" han av musik. En förhatlig slagdänga från 1960-talet: "come on, make a (loco)motion" skräller oavbrutet i skallen. Han reser sig, faller, vrålar av smärta, reser sig igen, tar steg-för-steg i en omedvetet automatisk gång. Joe Simpsons öde dyker upp i tankarna när jag läser den amerikanske neurologen Oliver Sacks nya bok om musiken och hjärnan. Sacks blev berömd för tjugo år sedan för Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, en essäsamling om märkliga fall från Sacks praktik. I Den Enarmade pianisten, möter vi nya fallhistorier om patienter han mött i sitt arbete och det är här som jag hittar en förklaring till Simpsons musikhallucination. Sacks konstaterar att nästan alla av hans patienter som varit framgångsrika musiker innan de drabbats av en stroke, tumör, frontotemporal demens eller någon annan hjärnsjukdom, bevarat sitt musikaliska minne nästan perfekt trots en förödande minnesförlust. Proffsmusikern "Clive", förlorar sitt korttidsminne efter en hjärninflammation - det varar inte längre än i sju sekunder - och han förlorar även nästan hela långtidsminnet, "varje vaken minut är den första", men bevarar sin musikaliska förmåga perfekt. Han kan läsa noter, dirigera, spela piano och han utvecklar en snilleliknande förmåga till räkning och ordlekar. Just Clives öde, som får stort utrymme eftersom Sacks kände patienten innan olyckan, är en rysare. Men även hos patienter som inte haft Clives musikaliska förmåga har andra mer ursprungliga former, som rytm och musik, frigjorts. Exceptionella omständigheter förefaller "trampa" igång hämmade barkområden i hjärnan och det är alltid musiken som är nyckeln till förvandlingen. Emotionella toner rör alltså vid gamla minnen som har samma känslomässiga klang och är den klangen tillräckligt kraftfull så blir angränsande "nätverk" tillgängligt.Den enarmade pianisten, originalets titel är Musicophilia (kärleken till musiken), ger många skakande exempel på vad rubbningar i hjärnan kan leda till. Sacks nästan frossar i alla dessa handikapp, men berättar även om egna upplevelser av musikalisk amusi i samband med migrän. Det är en skräckblandad fascination att inse hur skör hjärnan är och hur lätt personlighetsstrukturen kan raderas - för gott. Med hjälp av dessa tragiska öden klargör Sacks minnesfunktionerna. Normalt förknippas vänster hjärnhalva med abstrakta och verbala färdigheter, men nu vet man att den högra hjärnhalvan nästan helt kan ta över språkfunktionerna, åtminstone hos barn. Språket ligger lagrat i musiken som, om jag förstår resonemangen korrekt, även ligger nära vårt rörelseschema. Patienter med allvarliga rubbningar i hjärnan kan alltså uppvisa tecken på helt normala känslor när de lyssnar på musik, och musik har visat sig få kognitiva effekter under timmar eller dagar för människor med demens, schizofreni och parkinson. Även bland de autistiska barn som aldrig talar är sången nyckeln till orden. Det emotionella minnet och procedurminnet (minnet av att gå, cykla) är alltså placerat på en annan plats i hjärnan än den övriga minnesbanken.Sacks kan mycket om musik. Han spelar själv piano och många av hans vänner är tonsättare. En behållning av boken är just alla referenser till de stora tonsättarna och till de egna favoriterna bland dem. Han strör även med kuriösa detaljer, som att Robert Schuman blev fingerförlamad efter att ha övat för mycket, att Ravel förlorade sitt musikaliska språk efter att ha drabbats av Picks sjukdom. Sacks menar att Boléro (som av många räknas som ett högst erotiskt musikstycke) bara innehåller ett repetitivt mönster, typiskt för den som drabbats av musikalisk amusi.Tesen bakom Den enarmade pianisten, (jo det finns en sådan i boken, Ludwig Wittgensteins bror spelade pianostycken för en hand efter att ha förlorat en arm under första världskriget), förutom det vi alla känner till att musik påverkar oss på djupet - är att musik och rörelse är sammanlänkat. Musik är helt enkelt en del av att vara människa, ett slags tidiga former av perception och förnimmelse som måste förklaras i evolutionära termer. Frågan varför det är på det sättet och varför musik ockuperar en större del av hjärnan än språket gör, förblir dock en gåta.