Vad är det som skapar en god atmosfär? Som gör att man sitter och myser förväntansfullt och lyssnar med närvaro?
Jag blir inte klok på fenomenet. Kanske har det med musikernas glada öppna ansikten att göra, hur de möter publiken. Kanske har det med hur publiken välkomnas och introduceras till det som komma skall. Jag tror hur som helst att det handlar om små, små faktorer som tillsammans bildar en jätteviktig fond till konserten.
Denna konsert hade den goda atmosfärens prägel. När Gregor Zubicky, konsertchef för Örebro konserthus och Svenska kammarorkestern, hälsade välkommen och berättade om våndan och koncentrationen med att spela utan dirigent, men också möjligheten till direktkontakt, lade han en viktig bricka i kontakten mellan scen och salong. Vi som lyssnare fick ett spännande och förstående fokus att rikta våra öron mot. Orkestern river loss en energisk, vital och lekfull tolkning av Schubert Symfoni nr 6 i C-Dur. Vissa insatser är förvisso inte helt perfekta, men det gör inget. Utan dirigent dras jag mot orkestermedlemmarnas samspel med varandra och jag får ta del av hur musiken liksom tar form i nuet - en stark skönhetsupplevelse.
Kvällens ackompanjatör var Bengt-Åke Lundin. Med stor lyhördhet följde han solistens fraser och visade i ett rondo av W. A. Mozart för piano och orkester att han är även en duktig solist med förmåga att mejsla ut vackra teman.
Men denna konsert tillhörde framför allt en sångfågel från Ryssland, Maria Fontosh. Med sin ödmjuka hållning, sitt vinnande leende men framförallt sin otroliga röst gjorde hon mig rörd till tårar. Jag har aldrig hört en stämma som haft en sådan färgrikedom.
På höjden när hon tog i var den som ett glänsande stålblått svärd, redo att hugga ner ett dussin orcher. När hon sjöng svagt där uppe var den som en gåva från Lothlorién, alvernas förlovade rike. För att inte tala om hennes låga register som hade karaktär som ett mustigt årgångsvin. Hennes allra svagaste toner red fram på silvervåg, och hennes allra högsta framfördes med en lätthet som gjorde alla dunfjädrar avundsjuka.
För en gångs skull gjorde det ingenting att jag inte förstod ett smack av Rachmaninovs och Tjajkovskijs ryska sånger, jag hade ju fått översättningen av musikens universella trolldryck. När rysningarna efter hennes nakna extranummer av svenska och ryska folksånger bedarrat, sitter jag och förstår att det jag upplevt nu kommer jag inte att få uppleva många gånger i mitt liv. I vår kommer hon att äntra scenen på Norrlandsoperan, och det gör hon säkerligen för sista gången. Denna röst tillhör de riktigt de stora scenerna. Jag kan förstås ha fel, men min upplevelse är äkta. Jag hoppas och önskar att hon bevarar sitt leende och sin ödmjukhet mot de äventyr som väntar.