Musikresa i tid och rum

Det verkar som om Tromsö- och Uleåborgsjazzen vill bevara kontakten med traditionen, men samtidigt förnya genom att ta upp nutida former. Liksom skapa en ”dubbel igenkänning”: den moderna jazzens grundelement lyfts genom framför allt nya rytmiska effekter och förskjutningar. Rocken och världsmusiken befruktar även jazzstandards och väletablerade improvisationsmönster. Resultatet: sväng och samspel, ungdomlig fräschör och nyfiken respekt för snart hundra års landvinningar på jazzens planet.
Det gäller också vår norrbottniska stolthet AYJO, Arctic Youth Orchestra, ett lysande exempel på pedagogisk stringens. Inte minst rytmiskt körde AYJO stentungt över den lyckliga publiken. Den svenska jazzen har hittills inte föryngrats mycket på slagverkssidan, men där verkar det blixtsnabbt hända saker tack vare den yngsta generationens insatser. Furiöst trumspel av högsta klass i AYJOs rytmsektion utsade klart och högt den sanning som är och måste vara absolut ofrånkomlig bara ordet jazz nämns: Groove rules!
Terje Storvig Trio svängde mjukt i Pat Metheny-Lee Ritenour-influerad gitarrjazz, med sofistikerade solon i standardlåtar. Bakom trummorna också hos dessa sobra norrmän hände glatt överraskande ting: att en fredagkväll i Luleås Norra hamn få höra rasslet av getklövar … det har jag inte varit med om sedan jag nyligen besökte en nubisk musikklubb i Kairo.
60-talistisk östkustjazz levde upp hos gitarristen Terho Keskitapio, där linjen bakåt mot Kenny Burrell och kretsarna kring Horace Silver och Jazz Messengers gav sparsmakat hårdsvängande musik, ett slags finsk barkbrödsbluesig jazz.
Tråkig därför att veteranen Jan Allan bara förmådde upprepa välkända grepp à la ”Swedish modern”: plötsligt kändes Georg Riedel-låtar och Baker-Mulligan-sound förfärligt arkaiskt. Det verkar som om den här sortens svenska jazztradition åldrats skrämmande snabbt, inte minst när nu banbrytare som Arne Domnérus, Putte Wickman och Charlie Norman har lämnat oss, liksom deras reflektive och egensinnige arvtagare Esbjörn Svensson.
Sist den här kvällen färdades vi långt, långt bort från jazzen. Med den unga nordnorska sångerskan Kaja Bremnes, som arrangörerna helt okänsligt hade placerat på Caféscenen. Störningarna från förbiströmmande besökare och halvfulla pratkvarnar i kaféet var förödande för artisten och hennes typiskt nutida konst: introvert, lågmält och klagande framtonade hon som en yngre upplaga av Björk. Fast hon sjöng mycket bättre än den påfrestande Islandsikonen. Men det är ju inte så svårt.
Kvällen fortsatte med bland annat Framnäs Jazz och Norrbotten Big Band med amerikanska sångerskan Deborah Brown. Mer om detta plus en sammanfattning av det spännande festivalinitiativet på måndag.
Musikresan går vidare!