Mustig musikgryta

Just så här lyckligt fullkomlig ska ju en riktigt lyckad klubbspelning en lördagskväll vara! På scenen ett gäng som jobbar på med en total generositet utan gränser och som säkert har gjort det de gör den här kvällen åtskilliga gånger tidigare. Men som likafullt tycks ha det genuint kul. Även den här kvällen. Och ute i lokalen en publik som verkade fast beslutna att ha det så kul som möjligt. Och som lyckades galant väl med den föresatsen. När dessa komponenter magnetiserar ihop sig så uppstår en betryggande symbios av akut trivselframkallande karaktär. Som i lördags kväll på klubb Magma, när - återigen! - ett lyckat arrangemang av Svartöns Blues (förslag: ge dem något slags kulturpris som en hygglig erkänsla för allt vad de gör för musiklivet i stan!) bröt ut. I skepnad av det våldsamt sympatiskt svängande bandet George Kilby, Jr & The Road Dogs, från New York City, U.S. of A. Ludde Wästfelt, webb-redaktör på den tidning som ni läser just nu och aktiv i Svartöns Blues, besökte New York förra året och landade (på rekommendation från bland annat undertecknad recensent) på B.B. King's Blues Club, vid Times Square. Där råkade George Kilby, Jr händelsevis spela. Och eftersom Wästfelt gillade det han hörde så inledde han samtal och så småningom även förhandlingar med bandet. Som ungefär ett år senare resulterade i att de stod på scenen i Luleå (samt på söndagskvällen, även hos Krokodil i Piteå). Och det vill jag då gärna framhäva - att det var tur att Wästfelt gick till B.B.King's just den där kvällen. För Jojje Kilby kanske inte direkt skriver om rock/blues/country-historien. Men det han och grabbarna i tätt- och hårtsvängande exemplariska lilla kompgänget The Road Dogs gör är att skapa stämning. Ibland med hjälp av dragspel och tvättbräda (zydeco!). Alltid med hårt dunkande hjärtan och en äkta attityd av trivsam, chosebefriad, gemytlig feel good-stämning. Man skulle väl helt enkelt vara en storskäggig taliban utan nämnvärd hjärna eller något annat nylobotomerat, för att inte ha en kul lördagskväll i de här musikernas sällskap. Och då var det också riktigt roligt att så många hade anlänt till klubb Magma. I den lovvärt bestämda avsikten att ha just en trevlig kväll. När tillräckligt många känner på det sättet - så vill det ju också bli så. Alltså: hålligång på krogen! Jojje Kilby med sina Road Dogs knäcker nämligen rätt bra, mest hela tiden. Han utvecklar en stark karisma, efter bara en liten stund, och har publiken med sig ungefär lika snabbt som han börjar svettas. Och så där håller det på. I en sympatisk mixning av olika musikstilar och i en allt mustigare musikgryta, där några av låtarna har namn som Broke Down Monkey, She's My Bartender, Love Came Tumblin' Out och den countryvemodiga Let The Melody Live On. Ett annat ögonblick innebär en hyllning till rock- och bluespionjären Roscoe Gordon eller ett besök i Down In New Orleans. Eller också får trummisen Bruce Martin låna sångmicken och dra av en kärleksfull Elvis-låt. Som förband förekom Musical Express från Luleå. Och aldrig har jag varit med om att så många från publiken har kommit fram till mig och varit så entusiastiska inför ett band, som här. Oförlåtligt nog så kom jag så sent att jag missade Musical Express, men flexibelt nog körde den tuffa unga trion (som anger förebilder som inkluderar Johnny Winter, Black Rebel Motorcycle Club och The Band) även en avslutande låt. Och sålde in sig å det både brutalaste och charmerande. Så det så: en riktigt trevlig saturday night. Med riktigt bra lördagskvällsmusik. Över hela linjen.