Något så ini-h-e tungt imponerande som detta, var det ju en stund sedan man såg.
Fast det måste ju erkännas att det närmast har varit trängsel av kvalitetsfilmer på bio, hittills i år med extremt minnesvärda kvalitetstitlar som Försoning, Eastern Promises, Fjärilen i glaskupan och Michael Clayton (och mera lär det bli - man kan bara hoppas på att There Will Be Blood med Daniel Day-Lewis och i regi av Paul Thomas Anderson inte befinner sig så väldigt långt borta...).
Det är i alla fall suveränt snyggt att man fixade att synka (en lycklig tillfällighet naturligtvis, men i alla fall) Sverige-premiären av No Country For Old Men till samma helg som det regnade ner Oscars-statyetter över den (och ännu mera tacknämligt: att man orkade printa upp så många kopior av den att det räckte till att sprida ut över hela landet!). Och den här filmen sitter man alltså bara stilla i stolen och gapar lydigt samt sväljer. Bröderna Coen har nu gjort tolv filmer tillsammans och de allra flesta av dem är komplett skinande mästerverk (dock med tydliga reservationer på det området för Intolerable Cruelty och Ladykillers). Men när det gäller O, Brother Where Art Thou,The Big Lebowski, The Hudsucker Proxy, Fargo och de övriga - inga reservationer alls. De är sanna mästerverk och kan ses hur många gånger som helst. Alltid med lika stor behållning. Till den raden av filmer ansluter sig nu, alltigenom värdigt, No Country For Old Men (titeln hämtad ur det episka poem som den irländske Nobelpristagaren W.B. Yeats skrev och som heter Sailing To Byzantium) och som bygger (väldigt nogsamt!) på författaren Cormac McCarthys kargt sträva roman med samma namn. McCarthy är kanske främst känd för sin Gräns-trilogi (Alla dessa vackra hästar, med flera) och är flerfaldigt Pulitzer- och med andra prestigepriser behängd för sin produktion. Han bor i New Mexico och struntar fullständigt i att ställa upp på det underförstådda spel som anger att författare ska ställa upp på signeringsturnéer, intervjuer och mer eller mindre infantila upptåg. Cormac McCarthy sitter i New Mexico och skriver sina oändligt individualistiska romaner. Och så är det bra med det. Såväl kritiker som den bokläsande publiken brukar regelmässigt tumla om varandra i prisandet av dem. McCarthy har en mycket stark position i USA:s litterära värld. Men han var i alla fall på Oscars-galan och i referatet därifrån syntes det hur nöjd han var med att bröderna Coens film efter att hans bok så flerfaldigt belönades. Och: rätt så. Det finns ingen som helst anledning att komma ens med några formella invändningar här. No Country For Old Men är en konsekvent våldsam, poetisk, starkt berörande, spännande och beckoljesvart humoristisk film, som direkt förtjänar att klockas in som en Amerikansk Klassiker. Typiskt replikskifte ur filmen: -Om jag inte kommer tillbaka, så kan du hälsa min mamma att jag älskade henne. -Men din mamma är ju död. -(kort paus) Då säger jag det till henne själv. Så ska det låta. Och ingenting annat. Här, i den handling som utspelar sig i det vidsträckt ödsliga West Texas, råkar den karaktär som heter Llewelyn Moss (och som spelas inlevelserikt av Josh Brolin) ramla in i en hög av döda killar, när han är och jagar ute i öknen. En knarkuppgörelse som har gått snett. Det finns en väska också. Innehållande två miljoner dollar. Llewelyn Moss tar den. Och sticker. Rakt in i en mardröm, som det visar sig. Fullblodspsykopaten Anton Chirugh, med en frisyr som är en blandning mellan en felklippt medlem av 60-talsgruppen The Monkees och seriefiguren prins Valiant och det klart fulaste i frisyrväg som drabbat oss sedan Tom Hanks slog till med en helt obegriplig frilla i Da Vinci-koden, kommer efter honom. Med en tryckluftsdriven bultpistol i beredskap. Denne Chirugh dödar utan att känna någonting alls. Helt mekaniskt. Och i massor. En metaforisk släkting till doktor Hannibal Lecter, dock utan dennes kannibalistiskt kulinariska smak. Spanjoren Javier Bardem gör honom. Med vansinnet knappt återhållet. Och jagande dessa två i sin tur, kommer den korthugget filosofiske och enormt mycket arketypiskt Texas-mässige sheriffen Ed Tom Bell (en väderbiten och helt storartad Tommy Lee Jones). Just den gamle man som detta inte längre är något land att befinna sig i. Han längtar till pensionen och kan inte förstå den ondska som han ser sprida sig överallt. Som en cancer. Utan bot. Det är långa och mycket laddade tystnader, av närmast bibliska proportioner, i den här filmen. Men när det sägs något - så är det minnesvärt. Man hör hur en glödlampa skruvas ur sin fattning och hur vinden blåser. No Country For Old Men har starkt släktskapstycke med tidiga Coen-filmer som Blood Simple och Miller?s Crossing. Lika våldsam. Lika garanterat dov. Lika ruvande. Och som det redan eftertryckligt har varslats om: vi står här inför en film som är helt enkelt ohyggligt bra. För en gångs skull en självklar Oscars-vinnare. Alltså: bara att ge er i väg och se den. Om det är kvalitetsfilm ni säger att ni vill se. I väldigt generösa proportioner så har ni nämligen här - just en sådan. Bara såatt ni vet.