När bara det bästa duger ...

Den senaste bevisföringen i den indiciekedjan är helgens evenemang på Norrbottensteatern - Revyernas revy, 2009 års upplaga. Knökfullsatt bägge kvällarna, så att inte ens en sömnig vinterfluga hade kunnat tränga sig in. Utskott från sju skiftande revysällskap från söder till norr i länet showade off sina respektive bästa nummer (får man väl i alla fall lov att anta?) från årets uppsättningar. Ändå kan inte detta räknas som en fullständig Greatest Hits från årets norrbottniska revyer, eftersom det inte rörde sig om någon strikt laguppställning - saknades gjorde bland annat revysällskapen från Bjurå, Klöverträsk, Älvsbyn, Piteå, Morjärv och kanske ytterligare någon. Det fanns en revy i Luleå för ett antal år sedan också. Nedlagd efter ett fåtal föreställningar, som ändå var för många. Saknad av ingen alls. Här skiktades högt och lågt, ovan och nedom bältet, aktuellt och mindre dito, spirituellt och unket - i en spretande (o)salig samanblandning. Två och en halv timme inkluderande paus. Ingen gjorde bort sig fullständigt. Flera lyckades representera sig riktigt roande och bra. Dit räknar jag särskilt En3 från Överkalix med sina vaket vitsiga nummer, Harads-revyns bredfrontsattackerande och sångfrustande piratnummer och Kallaxrevyns kvinnligt omfamnande och hjärtliga bidrag. Men de största applåderna på lördagskvällen fick Lars-Erik Lindvall och Hilding Lindbäck från Ersnäsrevyn. Och det redan när de var på väg mot den bänk som de var på väg mot. Jo: Gruvsonen, från Kirunarevyn, kommer jag på mig själv att fortfarande småskratta åt. Bör nämnas.

När bara det bästa duger ...

Vill man ha publikt välfyllda salonger i Luleå ska man satsa på två sorters underhållning: revy eller bluesmusik. Det slår sällan eller rättare sagt aldrig fel. Då väller folket in.