Det är den tiden på året, när solen inte når upp över horisonten norr om Polcirkeln, som bokens handling tar sin början. Samen Nils Mattis flyr snöstormen utomhus till ett skyddsrum på Esranges raketskjutfält och gör ett makabert fynd. Det som förefaller vara en vedstapel, visar sig vara en människokropp, bestialiskt styckad.
Och eftersom han själv just tjuvskjutit en älg underrättar han inte polisen, vilket givetvis kommer att ställa till problem.
Nu är inte själva mordhistorien det centrala i Lars Petterssons berättelse, snarare använder han kriminalhistoriens dramaturgi till att berätta om människor som lever sina liv långt bort i periferin och de obrutna allianser och informella maktstrukturer som kan uppträda på små ställen som präglas av gamla konflikter och motsättningar.
Ytterst specifikt och återkommande lyfter Pettersson, nu liksom i tidigare romaner, samerna och renägarnas villkor på både den svenska och norska sidan i Sápmi.
Huvudkaraktären Anna Magnusson har i denna roman lämnat sitt arbete som jurist och flyttat upp till Kautokeino för att bli renägare. Åter tvingas hon försvara sin familj som också prövas hårt när Aslak Isak dras allt längre ned i den depression han drabbats av efter återkomsten från krigets Afganistan. Därmed vilar åter fortsättningen på familjens renskötsel på en mycket skör tråd.
Det är en visuell läsning, inte konstigt med Lars Petterssons bakgrund som filmare. Jag undrar bara när hans romaner blir till spelfilm. Så starka och bra är hans berättelser.