Bara titeln på den i Luleå i många år till synes bergfast etablerade, men sedan ett antal år till Södern ändå lyckligen avflyttade, May Larssons nya roman signalerar att den inte riktigt hör hemma i det decennium där vi för närvarande befinner oss. Sockerbagerskan. Smaka på själva ordet. Är det ens någorlunda bekant för en potentiell nutida läsekrets vad det här handlar om? Själva begreppet "sockerbagerska" är väl för länge sedan utrensat ur alla tänkbara situationer. Kanelbullens dag må vara, men "sockerbagerska"? "En sockerbagare han bor i staden, han bakar bullar mest hela dagen" heter det ju vidare i en sångtext som var gångbar åtminstone förr. Men May Larsson - hon vet dock mycket väl vad en sockerbagerska sysslade med. Här hos henne heter hon Elvira. Och hon representerar det äkta, det kärleksfulla, det uppriktiga och kan man väl med all rätt också påstå: det snälla och söta, ävenså. I den lilla norrländska by och i det alldeles påtagliga 50-tal där Sockerbagerskan, liksom majoriteten av May Larssons övriga författarskap också utspelar sig, rör sig ett antal mänskliga arketyper liksom med pantomimiska krumsprång mot varandra. Och då har vi den påfrestande, med ständigt välsmort munläder försedde handelsresanden Teodor, den dumsnälle naivisten Sigge-Cirkus, den dynamitdundrande slaktargubben Filip, medlemmarna i amatöreatergruppen Kornblixtarna, med många flera - som allesammans rör sig mot det nav i den här mänskligt generösa berättarväven som den för många åtrådda Elvira utgör. Under läsningens gång kommer jag sedan vid flera tillfällen på mig själv med att förnöjt gillande konstatera "romaner av den här sorten skrivs ju helt enkelt inte längre, de försvann med Irja Browallius, Harald Beijer och andra av deras kolleger" (nästan lika urmodiga som sockerbagare- och bagerskor). Och jag framhåller och påtalar mycket gärna att May Larsson har fyllt sin bok med massor av naturlig ömhet, ett reflekterande vemod av ansenliga dimensioner samt ett av oändliga pregnanta detaljer präglat 50-tal. Karin Juels brevlåda i en veckotidning - känns den igen och erinrar sig några den? Säkert. Man omfamnas helt enkelt i en stor och varm kram av May Larssons roman och - det är man ju inte riktigt van vid, men - likafullt. Sockerbagerskan är nog inte riktigt den sortens bok som allra mest frekvent brukar anmälas på kultursidorna. Men nu ägde det alltså ändå rum. Helt och hållet relevant, för övrigt.
