Nicholsons och Freemans sista?

Respekterade och mycket respektabla aktörer, med (mestadels) långa rader av filmtriumfer bakom sig - skapade från (Nicholson) slutet av 1960-talet och framåt och (Freeman) med start på 1990-talet. I Nu eller aldrig, som har ett rätt trivialt manus av Justin Zackham men lever högt på Jack och Morgans närvaro och veteranstatus och vars sista halvtimme ändå är genuint berörande, har de uppenbarligen bestämt sig för ett sista gemensamt shownummer. De spelar två gamla män som drabbas av obotlig cancer och som hamnar i samma sal på ett sjukhus (som Nicholson i och för sig också äger). De skriver en lista på saker de vill hinna göra innan de (amerikanskt uttryck för att kola vippen) "kicks the bucket". Och tack vare att Nicholson är miljonär så - gör de det också. Det handlar om saker som att glidflyga ut från ett plan på hög höjd, speedraca i en sportbil, klättra upp på pyramiderna i Egypten och en del annat av den, gärna turistiska, sorten. Sedan förekommer det ju också en sedan länge separarerad dotter, som behöver återförenas, och andra lämpligt känslosträngstuggande detaljer. Varken Nicholson eller Freeman förefaller förresten så särskilt skröpliga, under större delen av filmen, men Nicholson tar regelbundet chansen att lirka fram och använda sig av sina beprövade gamla manér. Man har aldrig tråkigt när man ser Nu eller aldrig. Men rollen som knarrig excentriker som reformerar sitt beteende har ju Nicholson onekligen genomfört tidigare - både i Livet från den ljusa sidan och och Something’s Gotta Give, mot Diane Keaton. Så det är klart att han kan den och vet vad han gör (och säkert skulle välkomna en Oscar-nominering också!). Men bortsett från allting så är det ändå fröjdefullt att se hur farbror Jack och farbror Morgan plockar fram sina verktygslådor ännu en gång och väljer ut de redskap de tycker sig behöva. Det är ju alltid värdefullt och nöjsamt att betrakta fullblodsproffs i arbete. Även om de hade förtjänat ett något ihärdigare manus också.