Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En av de sista kvällarna i New York äter vi, överdådigt, lyxigt gott och ändå till hyggliga priser, på Gramercy Tavern som ligger på 42 East 20th Street. I närheten av Gramercy Hotel, där Led Zeppelin och Allman Brothers Band brukade röja grundligt när de kamperade där på 70-talet. Gramercy Tavern är ett eftertraktat ställe som det inte är helt lätt att få bord på. Det där var vi inte helt medvetna om, utan ringde bara dit och undrade om det fanns ett bord för först fyra personer och sedan för ytterligare två. Och: problemfritt. Det var bara att komma dit och så sattes varsin meny i våra händer och från bordet intill var det någon sa:<br> ? Ni kommer ju så sent, ni missar ju allt skoj!<br>Och det såg i alla fall ut som en TV-skådespelare som jag kände igen, men som jag inte kommer ihåg vad han heter. Jag har bland annat sett honom i en återkommande roll i Arkiv X-spinoffen The Lone Gunmen, som ursprungligen visades i TV4 för något år sedan och sedan senare i repris där också.<br>Så där är det i New York. Ganska informellt och kommunikationen mellan borden även på en lite mera lyxbetonad krog rinner på fint.<br> ? Vi hinner nog ha skoj fast vi är lite sena, säger jag och skådespelaren i fråga (om det nu är han; jo, det är det nog i alla fall) ler och nickar och ägnar sig sedan fortsättningsvis åt sitt damsällskap.<br>På vägen in i matsalen hörde vi två yngre yuppie-typer diagnosticera ställets kvällsläge och de kom snabbt överens om att:<br> ? We Most Certainley Will Get Laid Tonight (i fri översättning: ?vi kommer säkert att få oss ett skjut i kväll?).<br>Kanske de fick. Eller också önskade de bara att de skulle få det. Det blir ju inte alltid som man tror att det ska bli. Faktiskt. Läget för just detta på Gramercy Tavern kanske ändå kunde bedömas som övervägande gott.<br>Det här är ett ställe av den typen som det omärkligt glider fram en servitör bakom en och diskret viker till den manglade linneservietten som man, ouppfostrat nog, har trasslat till och lämnat intill tallriken. När en flaska vin beställs kommer det först en servitris och håller fram flaskan till beskådande, av dem som ska dricka den. Sedan provsmakning. Och därefter servering. När vi ska flytta över till ett annat och lite större bord, så avvaktar en servitris intill mig att jag ska äta upp min delikata fiskgryta (med förmodligen pinsamt nyfångad fisk bland ingredienserna). <br>När jag säger att jag kan bära med mig skålen med maten, så ser hon först lite allmänt panikslagen ut men säger sedan att ?nej, nej, nej det gör hon?. Samt tar glas och bestick och den fortfarande mycket prydligt hopvikta servietten också (den har man ju inte alls vågat röra sedan man gjorde det sist) och forslar i väg alltsammans till det nya bordet.<br>Så går det till. Men den största kulinariska upplevelsen i New York för vårt vidbekommande var i alla fall lunchen på The Oyster Bar, ett välrenommerat etablissemang i de nedre regionerna av Grand Central Station som hållit öppet sedan 1913 och är det dagligen bryts upp ett antal tusen ostron och serveras till de många gästerna.<br>Det finns ostron tillagade och serverade på över hundra sätt här. Vi tar Oyster Rockefeller, som är gratinerade ostron och sagolikt goda. Samt New England Clam Chowder, en ljuvligt len och krämig fisksoppa från New England med musslor som ett dominerande inslag.<br>Nä, det kan inte bli bättre. Inte om man gillar fisk och skaldjur i alla fall. Vi får med oss den handskrivna matsedeln därifrån. The Oyster Bar är den sortens positiva turistfälla som man ska unna sig att besöka, om man ändå råkar vara i New York. Ett minne som man aldrig vill glömma bort och: det svider inte så farligt mycket, vare sig i plånboken eller i kreditkortet.<br>Ett annat matminne är det man bär med sig från Café Volna, långt ute i Brighton Beach i Brooklyn, beläget alldeles intill den trätrottoar som sträcker sig därifrån och fram till tunnelbanans slut på den linjen ? i Coney Island.<br>Woody Allen föddes i Brighton Beach. Men det var mycket länge sedan han flyttade därifrån. Nu domineras området av utvandrade ryssar och det är definitivt inte utan orsak som området refereras till som Little Odessa (det finns för övrigt en fenomenalt stark och vemodsdyster film med det namnet, med Tim Roth som melankolisk yrkesmördare på återbesök hem till pappa Maximilian Schell, döende mamman Vanessa Redgrave och trubbige lillebrorsan Edward Furlongh).<br>På Café Volna äter man ryskt. En tallrik med sill, rödbetssoppan borstj eller blinier med löjrom. Vodka per gram. Och så sitter man och tittar ut mot den decembermörka Atlanten och det är oerhört suggestivt, alltsammans, och så sitter man där och tänker att ?kan man verkligen ha det så här bra?? och upptäcker att ja: det kan man. Ju. Sedan blåste serveringspersonalen en ur sällskapet på 20 dollar, via hans kreditkort. Men det kunde ju hela upplevelsen vara värd.<br>Med detta ber man att få återkomma med ännu flera New York-depescher. Lite längre fram. <br>Katten Malin har inträtt i 2006 med iakttagande av fullständigt lugn. Till nästa gång: Lev Väl. Samt rekommendation av Jonathan Kellermans senaste doktor Alex Delaware-thriller Rage (Bantam; USA). Bultande suggestiv spänning!
