Nilsén: Proffsigt och neonglänsande hårt

Det är ett alldeles speciellt begrepp som kommer för mig efter att ha betraktat Daniél Espinosas övertygande filmatisering av Jens Lapidus kriminalroman Snabba cash. En hel del av handlingen utspelar sig på neonblänkande och regnvåta nattliga gator i Stockholm. Dem vi möter är nästan uteslutande yrkeskriminella och de värderingar vi introduceras för är deras. Jakten på snabba cash. Där eventuella hänsyn helt läggs åt sidan och den kriminella livsstilen uteslutande är den enda som överhuvud taget beaktas. Espinosa håller ett obevekligt hårt tempo i såväl berättarstil som klippning och detta har resulterat i den allra mest coola och kompromisslösa gangsterfilm som någonsin gjorts i Sverige. Tidigare försök i genren är grundligt patetiska vid en jämförelse. Det här är snyggt (fotot !), rastlöst och befriat från kompromisser. Jens Lapidus roman har getts fullständig rättvisa, även om en hel del har kapats bort vid överföringen till film. Jag skulle mycket väl kunna tro att man om 40-50 år vänder sig till Snabba cash, i såväl bok- som filmform, för att få en åskådligt realistisk och sociologisk studie över det kriminella livet i Stockholm i början av 2000-talet. Så bra är den faktiskt. I främsta fokus befinner sig tre personer och av dem allra främst den unge handelsstudenten JW (spelad av en otroligt bra Joel Kinnaman), vars främsta dröm är att bli en glidare och kunna mäta sig med sina överklassigt bortskämda kamrater. Han dras in i en våldsspiral utan slut. Jorge (Martin Padin Varela) rymmer från ett fängelsestraff till en tillvaro som bara formellt är utan murar. Drömmen om frihet förblir en dröm. Mrado (Dragomir Mrsic) är en brutal indrivare för jugge-maffian som plötsligt ställs inför uppgiften att ta hand om sin lilla dotter. Kontrasterna är iskalla. Filmen kommer att gå som tåget och det är den också mycket väl värd. Proffsigt och nattligt neonblänkande hårt och snyggt. Stockholm Noir. Helt enkelt.