Den typ av kamikazejournalistik som Hunter S. Thompson representerade och med febrig hämningslöshet propagerade för, är definitivt ingenting som lärs ut på några journalist- eller folkhögskolor. Thompson kallade stilen i fråga för Gonzo och i princip var det bara han själv som praktiserade den; dock i sina bästa stunder till fullständigt subjektiv och triumfatorisk fulländning. Nu har också filmen om Thompson kommit; dock ännu inte i svensk distribution. Gonzo: The Life and Times of Dr. Hunter S. Thompson är en både roande och uppriktigt fängslande film, fylld av intressanta fakta och kryddad med många vitala intervjuer och dokumentära inslag från exempelvis gamla svåråtkomliga TV-shower. Filmen kan också beskrivas som en skissartad sociologisk fresk över de radikala amerikanska 1960- och 1970-talen, där Thompson upprätthöll en ohotad position som ilsken och fullständigt ultrapersonlig skribent inom "The Counter Culture". Hunter S. Thompsons (1939-2005) bästa tid inföll från cirka mitten av 1960-talet och drygt tio framåt. Under samma period spottade Thompson också ur sig den oxrövsmörka och av allsköns droger djupimpregnerade Fear and Loathing In Las Vegas, som är ett (sanslöst trippat men oupphörligen egendomligt fascinerande) porträtt av den amerikanska (mar)drömmens dystert aparta realiteter. Efter dessa diverse kraftprov var det som om luften bokstavligen gick ur Thompson och han lämnade allt mera sällan sin stuga i Woody Creek, utanför Aspen (där han vid ett minnesvärt tillfälle försökte bli sheriff) i Colorado. Han tryckte i sig regelbundna kvantiteter av bourbon, marijuana och mängder av centralstimulerande medel. Pricksköt med sina många handeldvapen och började allt mera betrakta sig själv som en rock’n’roll-celebritet, med Keith Richards, Bill Murray och Johnny Depp som umgängesvänner. Samtidigt som det blev allt längre distanser mellan depescherna till husorganet Rolling Stone, som dock alltid förblev obrottsligt lojal mot honom och vars chefredaktör och ägare Jann S. Wenner har placerat Thompson på permanent plats i redaktionsrutan. I filmen intervjuas också kolleger till Thompson som Timothy Crouse (som skrev den legendariska reportageboken The Boys on The Bus, om det journalistfölje som bevakade presidentvalet ’68, och som hade som sin sidouppgift att någorlunda hålla den notoriskt oberäknelige Thompson i koppel) och den demokratiske kandidaten George McGovern, som var Thompsons man i valet och som säger sig ha varit stolt över att ha lärt känna honom. Efter att njutningsfyllt och i mängder av lystna artiklar ha häcklat Richard Nixon tappade Thompson märkbart farten och inspiration efter dennes avgång 1975. Först i och med George W. Bush inträde på den politiska scenen och dennes återkommande famösa politik och skandaler repade han någorlunda nytt mod och fyllde på giftpennorna igen. Men till sist hade Thompson också ledsnat och bestämde sig för att göra allvar av det självmord som han så länge hade hotat med att genomföra. Han var helt enkelt less. Han hade torkat ut, hade inga flera idéer och ingen lust att vara med längre. Och slutligen blev det så. 2005 riktade han en Magnum .44 mot sitt huvud och tryckte av. På hans skrivbord stod en halvfylld flaska med Wild Turkey och ovanför det hängde ett porträtt av hans idol Ernest Hemingway, som också valde att avsluta sitt liv med ett gevärsskott. Den slutliga finalen blev grandios och stilenlig. Thompson hade stipulerat att hans aska skulle skjutas upp i rymden i en kapsel. Vännen Johnny Depp ombesörjde avfyrningen. Som synes: en alarmerande intressant dokumentär, om en inte helt ordinär ordbehandlare.
