När man är döpt efter en tablettask, när man plötsligt har blivit ett hjälplöst mobboffer, när vänner förändras på ett sätt som man aldrig tänkt sig och när man själv fegar ur och sviker, då är det bra med en handfast vän. I Extra. Från mörkret mot ljuset, femte delen av sex av Per Nilssons rosade ungdomsboksserie, är det Mr Black som är den vännen. Självsäker och med stor makt vet han exakt vad det är som Pim-Pim behöver. Det finns sparvar och det finns örnar, säger han, och lovar att Pim-Pim kommer att flyga som en örn över småfolket. Inte kan en liten hjälplös flicka som Extra jämföras med honom, hon som envisas med att Pim-Pim bara behöver säga ett enda ord. Pim-Pim orkar inte med henne och hennes ljusblå änglablick. Det ska bli skönt när hon försvinner.
Per Nilssons serie blir bara bättre och bättre. Den rymmer både spänning, fantasy och djuppsykologi och - ett stråk av Shakespeare - världen som en scen (som i Som ni behagar) där alla gör sina entréer och sortier. Att själv behöva ta reda på vad livet handlar om, så som den gåtfulla Extra tycks mena, är bara provocerande. Och om det ändå är som Alicia i klassen påstår, att de flesta följer den väg som andra bestämt, vad har då Pim-Pim för chanser att ta reda på vad han ska göra? Men Pim-Pim känner igen Mavro (han som tjänade mörkret när han gick i klassen) i Mr Black, men när Mr Black ser till att både armar och ben bryts på mobbarna Bill och Bull - varför fanns de? - inser Pim-Pim att just så enkelt är det: "De goda ska vara starkare än de onda". Mr Black är livsfarlig för sina fiender. Men han är Pim-Pims vän?
Per Nilssons förmåga att låta särskilt Pim-Pim vara intensivt i nuet, både när det gäller små vardagshändelser och omedvetna känslor, är något att glädjas åt och kanske fälla en tår över. Vi får se både den mångskiftande kärleken och, skulle man kunna säga, det inre slakthus som Pim-Pim (och vi alla) går omkring med. Det är som att ha en djävul på ena axeln och en ängel, som kanske inte riktigt finns, på den andra. Att vara ung är svårt och striderna är många. Det är lätt att trampa snett. Och faktiskt också att resa sig, om man inte glömmer att man kan och innerst inne vill.