Nina Ramsby knockade publiken

Helt klart har man ju varit på betydligt sämre Lucia-arrangemang än detta, som hade artistnamnet Lusse-Jazz och som behagligt spred ut sig över hela mellanvåningen i Kulturens hus på lördagen och som pågick oinskränkt i ett antal timmars tid och avlöstes av ljusdrottningen mitt i när natten blev till Luciamorgonen (eller i varje fall borde det ha blivit så). Kvällens avgjorda höjdare var alldeles självklart den enormt intensiva och fascinerande androgyna sångerskan ("jag är bara en simpel trubadur och sång-och-dans-man", betecknade hon sig själv som) Nina Ramsby. Som bestämt bara tog andan ur hela publiken. Kollektivt. Tillsammans med pianisten Ludvig Berghes trio sjöng hon - med hela kroppen och skapade en tät och avantgardistisk kabaré-stämning à la Berlin på 20-talet, i gränstrakterna mellan jazz, visa och fusion. Det var från början kanske lite ovant men gradvis vann den lilla späda tjejen över oss samfällt och när hon till sist låg ner på scenen och sjöng så hade hon knockoutsegrat. Ten and Out. Det gick tydliga spasmer genom hennes späda kropp när hon framförde sånt som Du och jag är på väg igen och Vi flyger in i solens ljus. Hela akten var så speciell och svårglömd att den måste inrangeras som en av årets stora konsertbegivenheter i Luleå och Nina Ramsby och Ludvig Berghes Trio (som alla spelade föredömligt exemplariskt) bör beredas plats igen, i Luleå, så snart det bara är tekniskt och mänskligt möjligt. Efteråt signerade Nina Ramsby min benprotes på ett fint och mycket personligt sätt. Bara ett uppsluppet och omtumlande - Wow, liksom ! Arctic Youth Jazz Orchestra är ett felfritt lirande ungdomsutskott som administrerar standards av Miles Davis och vokalinsatser som At Last med samma omedelbara bravur. De inledde kvällens övningar och satte kvalitetsribban betryggande högt. Under den modevisning av Inger Thurfjell, kläder och Brita Weglin, smycken, som kom som en mellanakt med Mió Evanne som konferencier, slogs det förvisso något slags inofficiellt rekord i informella kindpussar och Brita Weglin själv framträdde som en fascinerande korsning mellan skådespelerskan Naima Wifstrand och The Witch Queen of New Orleans. Oändligt udda och helt anslående. Dansprojektet mellan Michelle Brangwens ensemble och NBB har vi rapporterat om tidigare och nämner inte mera nu än att de intog Stora scenen, innan kvällen började avrundas i och med att en publikt relativt icke-kommunikativ grupp från Göteborg intog restaurangscenen - Franska trion. Och sedan spelade de bara nästan sönder och samman den. Pianisten och gruppens ledare, Matti Ollikainen (med rötterna i Tornedalen), hamrade med obönhörlig frenesi boogie-woogie piano med tydliga ekon av Jerry Lee Lewis och lyckades både med att spela närmast fyrhändigt med sig själv och att ackompanjera sig via kraftfulla stampningar med sina vita dojor i scengolvet, som faktiskt obesvärat hördes genom hela lokalen och troligen långt bortanför den också. Matti Ollikainen höll sig med en repertoar som innehöll en väldigt fri version av Två solröda segel samt massor av obevekligt pianomuller samt texter som vanigtvis snuddade vid pekoralvarningar och många gånger även passerade den. Han armerade sig själv med regelbundna klunkar ur en burk starköl och såg ut som om han var kopplad till en generator, som då och då elchockade honom. Men det var hur kul som helst och om bara Lucia hade anslutit sig så hade det ju blivit maximalt också. Men - kan man begära vad som helst? Kanske på julafton, men inte annars. Och dit är det ju nu bara 11 dagar kvar.