Men jag misstar mig säkert, vad som är viktigt är att han återskapar den primära lusten till läsningen. Det stora löftet.
Hermann Hesse fungerade på samma sätt en gång, faktiskt i en annan tid. Nooteboom gör det med ett språk där meningarna både verkar lätt distraherade, samtidigt koncentrerade av hela livsvisdomar. Ord som är oupphörligt självsäkra, även när satserna börjar tala om någonting helt annat och lämnar dialogen och intrigen är övergiven som i en grym saga. Hos författare som skriver så står orden i en mycket speciell relation, de avkänner varandras meningar.
Noteboom är världsvan och självklar i sin elegans. Jag började med boken Ritualer, hans återkomst 1980 efter en romantystnad som varat sedan 1963. Den brukar kritiseras för sin konstruerade, något ansträngda komposition (och man jämför med debutromanen Philip och de andra). Men i berättelsen om den egendomligt likgiltige konsthandlaren Inni Wintrop, som lite farsartat misslyckas med att hänga sig i bokens själva inledning, finns enorma djup och resonemang om vad som gör livet värt besväret.
Och romanen lockar oupphörligt fram Glaspärlespelets destillat av mänsklig inriktning och uppmaning. Livskonsten. En lång replik till Hesse, från det trivialt holländska stadslandskapet med uråldriga släktband och ganska bisarra personligheter som betraktar livsinnehållet från särskilt utvalda platser vid sidan om. En japansk rakuskål spelar en viktig roll mot romanens slut, men Inni W försöker aldrig mer ta livet av sig.
Jo, Nooteboom skapar känslan att man vill börja om igen, läsa på nytt med den där allomfattningen i sinnet; du och allting annat.
I de nederländska bergen är mer allegorisk och mindre essäistisk romankonst. Ett återbruk av HC Andersens Snödrottningen som utspelar sig i ett tänkt Nederländerna, som bekant saknar denna nation berg helt och hållet. Boken är egentligen mycket ideologisk men speglar sin diskussion genom cirkusartisterna Kai och Lucia och deras kärlek. Och Kai har spegelskärvan i ögat, den som förvänder synen, gör verkligheten ofullkomlig, men tankarna absoluta.
Kai och Lucia är fulländat sköna, Nederländerna består i välordningens norra delar och oordningens syd, så som Europa brukar beskrivas. Tiden vacklar mellan arkaisk saga och vanlig nutid, handlingen återberättas från en spansk skola men tilldrar sig mest i ett bergslandskap där verkligen en slags snödrottning regerar en slags maffia. I rangordningen är romanen mindre lyckad, anstränger sig övertydligt för att spränga ramarna runt ont och gott, runt utopi och verklig historia och kärlekens ofrånkomlighet.
Följande historia är nog den tydligaste boken i treklövern. Den har samma kluvenhet som alla Nooteboms böcker har, allt är och allt är-icke. Huvudpersonen Herman Mussert är en klassikeratavism som sätter Ovidius Metamorfoser högre än något annat litterärt, själv har han blivit sparkad från sin lärartjänst och lever på att skriva turistbroschyrer, en låglitterär ställning (glöm inte att Nooteboom skrivit lysande reseskildringar). Mussert vaknar en morgon och finner att Amsterdam bytts mot Lissabon, där han en gång som ung älskade kvinnan, den enda.
Den rakaste och enklaste av romanerna och här kommer Hesse igen med sin kluvenhet mellan ande och kött, Herman humanisten och Maria naturvetaren, omöjligheten i deras passion. Och Mussert tänker sig sin situation: ”Mina drömmar har alltid på ett obehagligt sätt liknat livet, som om jag inte ens i sömnen kunde hitta på någonting, men nu var det omvänt, nu liknade mitt liv plötsligt en dröm. Drömmar är slutna system, allting stämmer inne i dem.”
Som kritiker lider jag förstås av överläsning, blir helt färdig med litteraturen. Så kommer Nooteboom där och är större, låter sig inte kritiseras efter standard och vilja. Hesse är bortglömd och Nooteboom ger mig orden om åldrandet, ett citat ur Ritualer en möjlig förklaring:
"Att åldras är delvis att vägra tillverka nya minnen"