Norrbotten är ett mångnationellt län. Det låter tråkigare än en officiell skrivelse att säga det, ändå kan jag inte minnas det en enda gång från min ganska långa skoltid. "De andra" var i liten minoritet, någonstans mycket avlägset fanns samerna, eller lapparna. I berättelserna om en förfader på slädfärder till Jokkmokks marknad och så om de fulla lapparna som handelsmannen i grannbyn skjutsade fastbundna i risslan till hospitalet i Piteå. Sedan han lurat dem på pengar och supit dem galna. Och så Gull-Olle i stan som blivit rik på att lura dem på älvpärlorna. Alltid var lapparna utnyttjade, av onda affärsmän mest.
Finnarna var lite närmre, några ingifta, några i historier från förr. Nästan alltid aktade för sin osannolika arbetsförmåga och sin järnvilja, smått fruktade för det där med humöret. Några kom som krigsbarn, ljushåriga som Fänrik Stål satt de på syskonens skolkort och ibland blev de kvar, adopterade. Det finska var närvarande på ett annat sätt, samerna tillhörde alltid historien.
Arbetsförmågan främst
Fanns det fördomar? Jag minns inte, kanske skällde man med chauvinistiska ord, men det måste ju finnas någon att skälla på. En finne som är granne är ju mer granne än finne, ett dåligt hatobjekt. Hos en ingift släkting har jag hört om skammen och tigandet över det samiska påbråt. Ungkarlar som hade svårt att finna hustru fick till slut "tag på en finska" och det lät lågstatus. Men om hon var en riktig arbetskvinna gick det bra ändå, arbetsförmågan gick utöver allt.
Nu är länet 200 år och det är osäkert om det blir så mycket äldre, nya regioner stundar. Fornfynd ur norrbottnisk jord gör vår förhistoria 11.000 år gammal, men det är parodi när offentliga personer träder fram och förklarar att släktträdet till sin nation nu är fulländat. Det är inte DNA-markörer man funnit, ingenting som är finskt, samiskt eller svenskt. Det är rester av boplatser som säger: här var människan. Långt innan någon hört talas om finskt eller svenskt.
Gamla rötter
Nationalism tillhör gifterna från 1800-talet, men har äldre rötter. Den låg bakom språkpolitiken mot Tornedalen, potentierad av utrikespolitisk oro för arvfienden Ryssland. Skulle finnar och finskan gjort gränsen mjuk? Hur förklarar man då deras frigörelse 1917 och ursinnet i kampen mot Ryssland under andra världskriget? Hur tänkte biskop Bergqvist när han skärpte de svenska kraven mot Tornedalens skolbarn? Var de potentiella landsförrädare?
I samernas fall fick även rasismen vara med när politiken formulerades och låste in en minoritet till att bära hela identiteten och göra denna liktydig med en näringsgren, alltså renskötseln. Det är skillnad på samer och samer, och arvet från denna statliga åtskillnad fortsätter att splittra och såra det samiska samfundet. Förödande rättegångar om renbetet, vindkraftverk i tusental, fortsatt exploatering. Majoritetssamhället har kvar sin förmåga att mota bort den andre, hur miljövänlig än elen sägs vara. Samhällsomvandling är statskonst, den ska klara av de etniska frågorna.
Det kunde vara värre, vi har ju sluppit massakrerna. Det kunde också vara bättre. Den norska erfarenheten säger att delar av exploateringens vinster kan gå tillbaka till de områden som exploateras. Istället för att glädja redan rika aktieägare. Minoritetsspråken är numera vedertagna, men svaga. Hur kommer Tornedalens finska att påverkas av ny gruvbrytning med arbetare som kanske tas från östra Europa? Blir språket hinder eller tillgång? Det bär förvisso sin kultur, men i vardagsbruket reduceras och försvinner språk som inte är fungerar praktiskt. Detta oavsett ideal, skydd och uppmuntran. Norrbotten är mångnationellt. Problemet är att framtiden kanske inte ens ställer oss just den frågan. Utvecklingen kan göra den överspelad.