Jag vet ändå ett ljus som kommer att glimma länge, länge. Genom glömskans mörker som romantikern skulle ha sagt. Som är så säreget, så evigt uråldrigt att ingen stjärntydare kan undgå det. Jag talar naturligtvis om Verner Boström. Det bär mig emot att tala om språk som destillat, men Boströms sätt att hålla tiden och dess markörer utanför sina dikter är vidunderligt. Han knypplar fram sina strofer till så ren form att de lika gärna kunde gälla som musik. Jag har sagt det förr, man tänker på jojk, på fåglarnas sång, på lövsus eller Arvo Pärts klangmusik. Det är ständigt detsamma och det är aldrig likadant:
"Julen och åren i tiden/ I fordomstid och nutid/ Det lyser i tiden åren.
Det lyser tider och åren/ Och räknas tider och åren/ Det lyser jul och åren tid.
Det lyser dagar och veckor/ Det lyser månader och år/ Och det lyser sol och tider.
Det lyster i sommartid/ Det lyster växt och skörd/ Det lyster och höst och vinter.
Och i tidsvårens tider/ Lyser i försommartider."
Lyrikerna klarar sig bäst
Hör ni hur innebörderna liksom svävar inne i orden? Jag kan inte tänka mig att Verner Boström inte har evigt liv. Lyrikerna kommer att klara sig bäst. Romanen har nästan jämt en dialog med sitt tidrum, åldras fort. Film åldras därför i realtid.
Alltså tror jag att Antti Keksis humor kommer att leva, Folke Isakssons milda intensitet. Och så Paulus Utsis stora sorgesånger. Om det fortfarande finns orättvisor i framtiden, om vi fortfarande gör skillnad på folk med annat språk och historia, då kommer man att förstå hans rader, han som fick flytta fem gånger när storsamhället fick behov av sina jättelika vattenmagasin. Fem gånger dränkt, så skrev han också meningen som träffar oss alla, anklagelsen rakt in i vår välmående skuld: "Deras behov har ingen gräns."
Elden störst
Jag tror fantasterna, de extatiska kommer att leva. Kännarna kommer att uppskatta Pohjanens minnesskildringar, några av Säfves hedonistiska utgjutelser, kanske den om Lasse Lucidor, Jag tror att det ljusintensiva kommer att leva, mer än det intellektuellt precisa eller välkomponeradet. Mitt geni är inte det största i landet, konstaterade Strindberg för ungefär 100 år sedan, men min eld! Arkivdamm gör allting jämngrått, enstaka verk står kanske mot, de som låter budskap och energi smälta ihop till ett och detsamma.
Må den prudentlige fnysa över de namn jag utelämnar. Kanske borde ändå Eyvind Johnson finnas med, romanen om Olof är oförglömlig åtminstone i mitt livsförlopp. Dess strävan efter befrielse, efter alternativ till fattigdom. Och lungsotstemat, sanatorierna som var både befrielse och skräck och som fostrade så många skribenter.
Sprakar och gnisslar
Möjligen kommer man att förstå gränstraktens litteratur, det beror på hur klok framtiden blir. Möjligen ser man hur detta underliga län som byter vara och språk mot sina ytterkanter, hur det just där börjar skapa litteratur. Hur det sprakar och gnisslar när polerna växlar energi, hur man hör tonen och sångerna.
Jag talar ju om en okänd framtid där ingenting låter sig kännas igen utom den där vita hettan i orden. Den som är lite utom sig, den som liknar de två årstidernas vita ljus. Då blir namnen inte särskilt många. Allt det andra, som vi historieintresserade noggrant håller ordning på, det får ligga till sig i arkiven.