En hyllning till musikens läkande kraft blev den första kammarmusikkonserten på nya Studio Acusticum. Den tillägnades Thomas Sundkvist, nyligen bortgången medlem av NEO, och sorgen präglade en stor del av ett medvetet och exklusivt valt program. Jag tvekar inte att kalla Norrbotten NEO för det största tillskottet på lång tid inte bara till kammarmusiken i det här landet, utan kanske till vårt musikliv i sin helhet. Med en besättning omfattande både stråkar, träblås, slagverk och klaverinstrument är möjligheterna till klangkombinationer och dynamik snart sagt outtömliga. De tillvaratogs skickligt, inte minst andra halvans två nummer dirigerade av ledaren Petter Sundkvist: Franco Donatoni, Ave, samt Dérive 1 av Pierre Boulez. Det inledande preludiet av Johan Hammert kändes mer som ett postludium, ett efterspel, dämpat framfört av Mårten Landström. Men den hårda flygelklangen har ännu inte lagt sig tillrätta i Studio Acusticums ljudrum. Jag ser fram mot att höra jazz där, kanske framför allt sång. Rösten lyfts fram vackert i salen, vilket inte minst hördes i Petter Sundkvists presentationer av numren. Sorgen, det elegiska, strömmade fritt även i György Kurtágs Bagateller, för flöjt, kontrabas och piano; liksom i snitsige Thomas Adès svit ur operan The Tempest. Adès är verkligen en tonsättare för vår tid: "excellent" och blixtsnabbt övertygande. I mina öron är det i varje fall inte bra musik - det bara låter som bra musik. Konsertens andra halva gick i glädjens tecken, fullbordade det mäktiga spann som NEO byggde av små, små stycken: från inledningens sörjande i ensamhet vid flygeln, till gemenskapen med hela ensemblen (sånär som på en) i slutnumret, Dérive 1. Så visar musiken än en gång att människoanden förmår lyfta sig, att det i en tid av ondska och ytlighet finns plats för det goda. Det stämmer, det som Frälsningsarméns grundare William Booth en gång frågade. "Varför ska Djävulen ha de bästa sångerna?" NEO besvarar på sitt sätt den frågan med sitt musicerande - som med John Donne frågar: "Död, var är din udd?"
