Folkmun
David Vikgrens poesi bjuder på motstånd. I Inomhuslektionen (2008) låg språkarbetet på sats- och morfemnivå. Då läste jag en vokalljudande dikt(biografi) illustrerad med instruktioner för hur en pappkartong ska vikas. Instängd i rektangulära textrutor väckte elementen vind och eld oro och tände gnistor över kalhyggen. Jag fick stanna upp för att lyssna till "a som i", "som är a och o i skrivande stund" och försöka reflektera i textens vita luckor.
Norrbotten återkommer i alla Vikgrens böcker, som klangbotten eller språkmaterial att gräva i. Ändå är det alltid olikt och spännande att läsa honom då böckerna skiljer sig åt formmässigt och är starka i sig.
Folkmun är mer underhållande än de tidigare och presenteras i en tjock, solgul bok prydd med en kartliknande form på omslaget - eller är det kanske ett hjärta som bankar för en geografisk plats?
Det inledande citatet från Karl Marx bildar knutpunkt för min läsning: "De kan inte företräda sig själva, de måste företrädas". Så undersöker texten hur det sägs "i Norrland" med avskrivna utsagor som samsas med dikter i varierade former. Bland andra nämns Bengt Pohjanen, Sara Lidman och Mattias Alkberg tillsammans med läsarkommentarer hämtade från Kuriren och NSD i bokens slutkommentarer.
I denna textade Folkmun ställs det lokala mot det rikspolitiska, det dialektala och minoritetsspråkliga mot det rikssvenska, den oförstörda naturen mot byggandet av ishallar och sportarenor och läsandet av en god bok mot lusten till renkalvinnanlår och årgångsvin ur handblåst glas.
Men det är inte så att det lokala och därmed autentiska skulle vara det goda och underkastade hos Vikgren - även om det lokala är hotat, exempelvis av kitchifierande turistnäring. Snarare läser jag in en kritik som komplicerar autentiska värden. Naturen visar sig vara förmedlad i vår framställning av den, antingen i berättelser eller målningar och gränssnitt. Vår lokala och mytologiska historia visar sig besläktad med världshistorierna: "alla bor de granne med malmkroppen/mellan Faridj, Odhib å Karakkatorget voj Kanaans land". Och författarrösten är inte ett, enhetligt subjekt utan har kollektivets mumlanden i huvudet.
Men är boken då en rättvis skildring av den norrbottniska folkmunnen? Med tanke på att boken är uppbyggd som ett skiftande flöde av ord, handlingar, sinnestillstånd och så vidare så gestaltas snarare en tanke om att upphäva gränsen mellan inre och yttre - och därmed representationstanken . Den verkliga Norrbotten går aldrig att finna, men det går att visa fram en tolkning, ett berättande om regionen, med felsägningar, minnesförluster och inkongruenser: "bräder, / mitt herrskap, bräder" kan det till exempel heta - hos Vikgren är det alltid hög densitet i ordmassan.