Under åtta år bodde jag i södra Sverige, och var en mycket hängiven Norrbottensambassadör. Oavsett socialt sammanhang hade jag ständigt en rekommendation i bakfickan, en lyrisk och sentimental utläggning om länets alla förtjänster. Mina lovtal kunde baseras på enstaka cykelturer som jag gjort över någon älvbro i ett fördelaktigt kvällsljus, eller en kärv, mytisk personlighetstyp som bara återfanns här uppe. Sje-ljuden. Kalhyggena. Bastuverandan i mitt föräldrahem.
Jag har alltid haft svårare att framhålla och idealisera platsen där jag faktiskt lever och verkar. Den stad finns inte, som jag skulle kunna göra en tjänst som bofast turistinformatör. Och jag är inte unik, vi är många som drabbas av nervösa ryckningar under ögat varje gång någon ber om ett restaurangtips. Jag får samma impuls som när kontrollanter närmar sig på Stockholms tunnelbana, att genast börja rabbla osammanhängande på låtsasfranska och befrias från ansvar. Även om jag har giltig biljett.
Jag har stött på den här hållningen hos invånare i allt från Älvsbyn till Malmö till Rom, så det är inte det konkreta kultur- och nöjesutbudets begränsningar som skapar tunghäfta. Kanske rör det sig snarare om prestationsångest och lågt självförtroende, samt en grundmurad misstänksamhet mot alla som tolkar en som något slags auktoritet på området förströelse. Jag borde trycka upp t-shirts: ”Fråga mig inte om tidsfördriv (men gärna om Sonja Åkessons författargärning)”.
I skrivande stund är jag just hemkommen efter tre veckors vistelse i Umeå, en av årets två kulturhuvudstäder i Europa. Där finns saker att göra, men jag gjorde just ingenting alls. Inte mer än att strosa runt i miljonprogramsområdet Ålidhem och begrunda tidens gång: Tänk, där träffades mina föräldrar som studenter, där sken solen på ungbjörkarnas skira näver, en värmeverksarbetare yvdes över den gemensamma tvättstugans alla faciliteter och GB:s puckstång kostade nittifem öre. När jag såg en mossgrön Saab 99 på en parkering höll jag på att börja gråta av den högst suspekta och obefogade nostalgi som alltid drabbar mig när jag tänker på 1970-talets Umeå. Ålidhem fyller mig med samma trånsjuka som andra har för fin de siècle-Paris eller Swinging London. Alla är förlorade världar, men min lämpar sig än så länge illa för historieturism.
Alltså tipsade jag inte om Ålidhem när några österrikiska första-gången-besökare beklagade sig över att friluftsmuseet Gammlia var stängt. Jag vet inte ens hur jag skulle börja översätta min vurm för stället. Och om jag kunnat samla tankarna, så vore det till detta norrlandsreseråd: Cykla över en älvbro, sitt på ett kalhygge, far sen långt härifrån och minns det hela med orimlig innerlighet.
Elin Ruuth