Nostalgi och avslöjande recensioner

Alldeles särskilt mycket med den sistnämnda låten; en stilrent suggestiv glamrock-klassiker om det någonsin har funnits en sådan. Slade hade massor med hitlåtar de också. De kom från Wolverhampton och var under en period ett skinhead-band (!), innan de togs om hand av Chas Chandler, före detta medlem av The Animals och även ex-manager för Jimi Hendrix, som bidrog till att ändra på deras image och fixade deras genombrott 1971 med Get down and get with it. Slade, som hade de flesta av sina hits i England men som också gjorde vissa avtryck i exempelvis Sverige, var en utpräglat gladlynt rockgrupp som smällde på med okomplicerade texter som de gärna försåg med slangbetonat fonetiska titlar som Gudbuy t?Jane och Mama, weer all crazee now. Sångaren Noddy Holder hade halvkilometerhöga platåklackar på sina boots och Slade for omkring på scenen och spred faktiskt sann spelglädje omkring sig. Men när 1980-talet föll in så var det mesta över för såväl Sweet som Slade. I och för sig höll man i gång olika konstellationer av grupperna, men originalmedlemmarna i dem blev allt färre och några hits blev det aldrig mera frågan om. Jag minns ett tillfälle mot slutet av 1980-talet när en upplaga av Sweet skulle ut och röra på sig i Sverige och bland annat Norrbotten också skulle få besök. Sångaren Brian Connolly hade vid den här tiden allvarliga hjärtproblem och hade genomlevt flera hjärtattacker, varför jag ringde upp den svenske arrangören (som kan få förbli namnlös här) och undrade om det inte var nog så riskfyllt att ordna en turné med Sweet under de omständigheterna?  ? Äh, vad fan, sade han.  ? Råkar han (Brian Connolly) smälla av under en spelning i någon stad, så blir det ju bara fin reklam för den staden. Sådana var de, arrangörerna, förr i tiden. För övrigt tror jag att just den här arrangören är igång fortfarande också. Varför jag nu tjatar om just Sweet och Slade är att de kommer till Lulekalaset i sommar. Och även om det säkert är väldigt få originalmedlemmar kvar i de bägge grupperna, så tycker jag att det här är kul. Riktigt kul, till och med. Pudelrockarna i Europe kommer också. Och det vore väl en idé om Lulekalaset skulle kunna profilera sig i åtminstone någon mån, genom att ta hit just gamla grupper och artister från förr som är ute och spattar omkring på vägarna fortfarande? Styr alltså hit sånt som Canned Heat, The Tremeloes, The Searchers, Paul Jones med The Manfreds (före detta Manfred Mann) och oändligt mycket mera också. De finns fortfarande och håller i gång. Det har jag inte minst sett i TV-serien Sixties, som både har varit jättekul att titta på och fått mig att känna mig äldre än någonsin tidigare. För var det verkligen SÅ HÄR jävla länge sedan som Silence is golden (The Tremeloes) och Marble breaks and iron bends (Deejays) var populära. Vidriga tanke! Gillar man gammal nostalgimusik så bör man kanske också ta sig till Umeå 27 april, när instrumentalgrupperna The Spotnicks, Johnny and the hurricanes och The Violents spelar där. Med låtar som Amapola, Red river rock och Kors på Idas grav. Det bör man kanske faktiskt göra. OCH OAVSETT VAD det har stått i en del recensioner skrivna av yxor som har noll koll eller någon som helst fattning på vad det än handlar om, så går det just nu en suveränt bra film lite varstans på biograferna i landet som heter Million dollar baby. Och som ni bara måste se. Fick Oscars för bästa film, bästa regi (Clint Eastwood), bästa kvinnliga huvudroll (Hilary Swank) samt bästa manliga biroll (Morgan Freeman). Mera än välförtjänt. Men dilemmat när man ska recensera en film som Million dollar baby (vilket också kritikern Jens Peterson påpekade i en krönika i Aftonbladet nyss) är att man måste hålla igen och inte avslöja för mycket. Gör man det så förstör man upplevelsen för dem som ännu inte har sett filmen. Så där är det ju i många filmer. När Hitchcocks Psycho hade premiär för snart 50 år sedan så vädjades det till och med i bioannonserna att handlingen i den inte skulle avslöjas. Och jag tror att de allra flesta höll den tysta överenskommelsen. Vilket också gäller för senare filmer som The crying game och annat som innehåller överraskande twister och överrumplande vändningar. Sånt skriver man inte om i en recension. Vilket faktiskt yx-skribenterna också brukar respektera. Den amerikanske författaren Saul Bellow stämplade ut från livet för gott nyligen, i en ålder av nästan 90 år och mitt inne i sitt femte äktenskap. Bellow, som fick Nobelpriset i litteratur 1976, var inte alls någon svår författare och han skrev stora och episka och berättarfrustande romaner som Augie Marchs äventyr, Regnkungen Henderson, Herzog, Mr Sammlers planet och Humboldts gåva. Och till nästa gång: Lev Väl. Det instämmer även katten Malin förnöjsamt jamande i. Veckans rekommendation går givetvis till filmen Million dollar baby. Oförbehållsamt.

Nostalgi och avslöjande recensioner

TVÅ ENGELSKA SÅ kallade glamrock-grupper vid namn Slade och Sweet.Främst i början och mitten av 1970-talet var Sweet hur stora som helst och hade flera framgångar även i Sverige med låtar som Little Willy, Wig wam bam, Coco, Poppa Joe och Ballroom blitz.

TVÅ ENGELSKA SÅ kallade glamrock-grupper vid namn Slade och Sweet.
Främst i början och mitten av 1970-talet var Sweet hur stora som helst och hade flera framgångar även i Sverige med låtar som Little Willy, Wig wam bam, Coco, Poppa Joe och Ballroom blitz.